• 1860 Föds den 22 augusti på Alsters herrgård utanför Karlstad.
• 1867 Familjen Fröding flyttar till Kristinehamn.
• 1870 Börjar första klass i Kristinehamns läroverk.
• 1875 Börjar på Karlstads högre allmänna läroverk.
• 1880 Tar studenten i Karlstad på våren och flyttar till Uppsala för att studera på hösten.
• 1881 Fadern dör och Gustaf ärver 17 000 kr efter honom.
• 1883 Avbryter studierna i Uppsala och återvänder till Värmland.
• 1887 Anställs på Karlstads-Tidningen.
• 1888 Tas in på sjukhus i Stockholm.
• 1889 Ärver 12 000 kr efter sin faster Emilie.
• 1890 Drabbas av svår kris och läggs in på sjukhus på grund av alkoholism.
• 1891 Ger ut Guitarr och dragharmonika.
• 1894 Ger ut Nya dikter men blir åter sjuk.
• 1895 Ger ut Räggler å paschaser.
• 1896 Stänk och flikar kommer ut, åtalas för sedlighetsbrott men frikänns. Läggs in på Akademiska sjukhuset i Uppsala.
• 1897 Räggler å paschaser, boka numra två kommer ut. Den följs i december av Nytt och gammalt.
• 1898 Ger ut Gralstänk, Om Livsmonader och Grillfängerier. Intas Uppsala hospital (nuvarande Ulleråkers sjukhus) där han stannar i sex år.
• 1900 Omyndigförklaras.
• 1906 Kommer till Svenonius sjukhem i Stockholm.
• 1907 Flyttas till Villa Gröndal på Djurgården i Stockholm med sköterskan Signe Trotzig.
• 1908 Får ett understöd av Riksdagen på 1000 kr om året.
• 1910 Ger ut Efterskörd i två volymer.
• 1911 Fröding avlider den 8 februari, jordfästs i Klara kyrka i Stockholm och gravsätts på Uppsala kyrkogård.

Kristinehamn har i många år haft sin egen eminente Frödingkännare, Bernt Stenberg, som tyvärr gick ur tiden 2019.

Bernt bodde i många år i Frödinggården på Nya Kyrkogatan 5, och hans hustru Kerstin bor idag fortfarande kvar där. Om Gustaf Fröding hade Bernt Stenberg mycket att berätta, och det gjorde han gärna för de besökare som kom till Frödinggården. Framförallt ville Bernt berätta om Gustafs vardagsliv och händelser som inträffade när Fröding var barn och familjen bodde i Frödinggården i Kristinehamn.

Gustaf var ett aktivt barn som gärna ledde lekarna på gården, trots att han var rejält närsynt. Han hamnade i knipa ibland, men hade alltid vänner som var beredda att ställa upp för honom om han behövde det.

Gustafs systrar var viktiga för honom, hans elva månader äldre syster Mathilda stod honom nära och var en klippa i tillvaron, vilket också lillasyster Hedda blev när hon blivit större. Och Gustafs äldsta syster Cecilia var den som såg till att Gustaf hade ordning på tillvaron.

Bernt Stenberg konstaterade att åren i Kristinehamn är en förhållandevis okänd tid i Frödings liv, trots att familjen bodde i staden mellan 1867 och 1881. Fadern Ferdinand Fröding drabbades tidigt av sjukdom, av barnen var det bara den äldsta dottern Cecilia som kom ihåg honom som frisk. Precis som för Gustaf så var det psyket som fallerade. Familjen drabbades av flera tragedier under åren i Kristinehamn, bland annat så dog dottern Anna bara 12 år gammal strax innan jul 1869. Gustaf har inte skrivit något varken om systern Anna eller fadern Ferdinand i sin diktning.

Bernt Stenberg forskade en del om systrarna Fröding också, då Hedda var den första kvinnan som genomgick en handelsutbildning i Sverige, och Mathilda använde sitt arv till att köpa en gård utanför Arvika, Slorudsborg i närheten av Mangskog. Mathilda var en stark kvinna, full av verksamhetslust, och var på sin gård både jordbrukare och skogsarbetare förutom att hon drev en egen lanthandel.  Systrarna Hedda och Cecilia ligger begravda intill Gustaf i Uppsala, ingen av systrarna gifte sig.

I Kristinehamn ägde också familjen Fröding, när Gustaf var liten, ett litet sommarhus på ett rum och kök i Lilla Sanna strax utanför staden. När fadern Ferdinand ärvde sin mor använde han arvet till att köpa det lilla huset med den härliga trädgården, kägelbana och lite tillhörande skog. Trädgården blev barnen Frödings paradis, där lekte de med andra barn och tillbringade hela somrarna.

I Kristinehamn tog sig familjen Fröding an pojken Adolf Lundbom, som kom från en fattig släkt, helt enkelt för att de tyckte att han var en lämplig lekkamrat till sonen Gustaf. Pojkarna var i samma ålder och kom att stå varandra nära som barn. Som vuxna skildes deras vägar åt och Adolf blev målarmästare i Åmål.

Källor: Artiklar i NWT 2008-04-10, uppdaterad 2015-01-06; NKP 1999-06-02; NKP 2000-12-15.

Gustaf Fröding föddes år 1860 på Alsters herrgård utanför Karlstad i Värmland. 

Gustaf hade sitt ursprung i den värmländska herrgårdsmiljön. Hans farfar Jan Fröding på Alster, var brukspatron och skogsägare och skapade sig en betydande förmögenhet. Under Gustafs uppväxt umgicks familjen med människor som på ett självklart sätt hörde hemma i den tidens ekonomiska och kulturella elit i Värmland.

Att förvalta farfadern Jan Frödings rikedomar visade sig dock svårt för hans avkomlingar, och Alster med tillhörande gårdar fick med tiden säljas. Gustafs far Ferdinand visade sig vara speciellt oduglig. Vid tiden för Gustafs födelse lämnade han familjen och försvann på en utlandsresa under två år. Modern Emilia drabbades av förlossningsdepression hamnade på sjukhus i Danmark. Hon tillfrisknade efter ett år och kunde återvända till Värmland och återförenas med sin familj och Gustaf.

Familjen flyttade runt en del när Gustaf var liten, och man litade i mycket till gästfria släktingar. Man flyttade från Alster när Gustaf var drygt ett år, och bodde först på Byn, en av farfar Jan Frödings besittningar i närheten av Alster. Man gästade ofta farmodern Gustava Branzell på herrgården Gunnerud i Alsters socken. Från dessa ställen, och från Frödings upplevelse när han blev äldre av Brunskog utanför Arvika, där systern Matilda då bodde, kommer det mesta av de värmländska bilder som tagit sig diktform av Gustaf Fröding. I diktens form har dessa tidiga minnen en övervägande positiv ton. Systern Cecilia beskriver den unge Gustaf som både fumlig och osjälvständig men glad åt upptåg och fantasilekar. 

En något mer fast punkt i tillvaron fick Gustaf och hans syskon när familjen flyttade till Kristinehamn 1867 när Gustaf var sju år. Till en början hyrde fadern egendomen på Nya Kyrkogatan 5, och 1872 köpte Ferdinand Fröding gården. Här bodde familjen under den tid Gustaf gick i skolan, först i Kristinehamns femklassiga läroverk och även när Gustaf gick i det högre allmänna läroverket i Karlstad och tog studenten där. Då kom Gustaf hem till familjen i Kristinehamn på ledigheter och lov. Hans betyg var till en början ganska medelmåttiga och de sjönk också efter hand. När han tog studenten i juni 1880 blev han nummer 11 av 23 elever i sin klass. Trots detta ansågs han både begåvad och beläst, i synnerhet i historia. Gymnastik var ett ämne han inte behärskade alls och han ansågs ovanligt opraktisk.  

Efter sin studentexamen i Karlstad flyttar Gustaf som 20-åring till Uppsala hösten 1880 för att läsa på universitetet. Här tar Gustafs liv en både dramatisk och efterhand tragisk vändning. Han anlände till Uppsala, klarade latinskrivningen samma termin och tenterade på våren i statskunskap med godkänt resultat. Någon mer tentamen klarade han aldrig. Efter sommaren 1881 kom han tillbaka till Uppsala med ett fadersarv på 17 000 kronor i ett skrin efter att fadern Ferdinand gått bort, i dagens pengavärde värt runt en miljon. Skrinet ställde han fram och ur det lät han frikostigt sina studiekamrater förse sig, och själv åkte han på resor och bodde på hotell. Han festade och slängde mycket pengar på flickor och sprit. Han gick till prostituerade och lyckades sedan heller aldrig skapa en djupare relation med en kvinna under hela sitt liv (han förblev ogift genom sitt liv). Under två intensiva år förslösade han hela sitt arv, och 1883 fick han återvända hem till Värmland som en misslyckad student. Den akademiska karriären fick läggas åt sidan. I stället börjar diktarplanerna sakta ta form.

Under studentåren skaffade Gustaf periodvis återkommande vanor och behov av utsvävningar, alkoholiska och sexuella, vilket sedan följde honom genom livet så länge krafterna medgav. Det blev vid sidan av sinnessjukdomen ett problem för Fröding och hans närmaste och det speglar sig i åtskilliga av hans dikter. Till bilden hörde också allt tätare anfall av ångest och oro, och enligt systern Cecilia var det regelbundet från sådana svårmodsattacker som Fröding tog sin tillflykt in i veckolånga rus med hjälp av alkohol.

Så länge Gustaf bodde kvar i Uppsala hade han ett stort umgängesliv och följde ganska ivrigt med vad som hände i staden. Han tillägnade sig den unga radikalismens kritiska syn på religion och överhetssamhälle och tog inom litteraturen tveklöst parti för Strindberg. Under studentåren lade Fröding också grunden till sin stora beläsenhet, och han hörde under hela sitt liv till de läsande poeterna.

Fröding hade länge skrivit vers, enligt systern Cecilia redan från 1875, men utan större framgångar. I och med studiemisslyckandet började han syssla med diktning på ett mer seriöst sätt. Den första skaparperioden i hans liv inföll kring årsskiftet 1883–1884, när han hade slösat bort sitt arv och fick ge upp sina studier i Uppsala.

Sjukdom och diktning blir sedan två grundläggande delar i Gustafs liv. Båda uppträdde i perioder och växelvis i ett mönster. Detta upprepas sedan gång på gång under Frödings liv. Från och med hösten 1885 sände Gustaf in tillfällighetsdikter och artiklar till Karlstads-tidningen och 1887 fick han fast anställning där. Närmare en tillordnad tillvaro än under dessa år kom han aldrig. Fröding skrev utöver dikter mångahanda inlägg i dagens frågor, recensioner och kåserier, i regel under signaturen Hans Sax. 

Debutdiktsamlingen Guitarr och dragharmonika, kom ut 1891 och blev en framgång. Han skrev även dikter och berättelser på värmländska, vilket så småningom resulterade i samlingarna Räggler å paschaser.

Gustaf gav 1896 ut samlingen Stänk och flikar, där en dikt, En morgondröm, ledde till åtal eftersom den innehöll en sexuell skildring. Han blev dock friad men hela processen med åtalet tog hårt på honom, han sjönk ner i en djup depression och fick tvångsintas på mentalsjukhus på Uppsala hospital. Där blev han kvar mellan 1898 och 1905 och blev omyndigförklarad. Under Uppsalatiden skrev han hospitaldikterna, eller Mattoidens sånger som de också kallas efter italienskans mattoide = narr, dåre. Då ansågs de dikterna som sjukliga men idag så ser man att han experimenterade mycket. Gustaf läste mycket religion och filosofi och det präglade hans dikter. Det handlade ofta om vad som var rätt och fel, vad som var ont och vad som var gott.

Efter att ha fått lämna Uppsala hospital 1905 mådde Gustaf till en början ganska bra, men redan på hösten samma år måste han söka vård igen. Sommaren 1906 kom han till Svenonius sjukhem i Stockholm. Här togs han om hand av sjuksköterskan Signe Trotzig, som också hon var värmlänning och faktiskt kom från Kristinehamn. Signe följde honom ända till slutet i Villa Gröndal på Djurgården i Stockholm. De sista åren blev ljusare och lugnare än det mesta i Frödings liv. På sin femtioårsdag i augusti 1910 hyllades han stort i pressen. Bara några månader senare förvärrades hans diabetes, och under vintern fick han också lunginflammation. Den 8 februari 1911 avled han. Fyra dagar senare förrättades jordfästningen.

Under sitt liv skrev Fröding mer än 400 dikter och han spenderade sammanlagt 15 år på olika vårdhem.

Källa: Fritt efter Gunnar Brandell och https://sok.riksarkivet.se/sbl/mobil/Artikel/14556 Riksarkivet, svenskt biografiskt lexikon.

Om Menageriet: Kåseri av signaturen Hans Sax (Gustaf Fröding) i Karlstads-Tidningen i oktober 1891. Frödings senare kåserier om Kristinehamnsårens eskapader och busstreck. Här glorifierar Fröding de lyckade busstrecken under Fastingsmarknaden i Kristinehamn.

Förra gången jag såg ett menageri var för tjuge år sedan, när jag gick i tredje klassen i Kristinehamn. Det var Fastings marknad och hela staden var full av bönder och järnpatroner. Var man gick luktade det brännvin och grisar, överallt var det positiver och hundfröjder av alla slag. Hela torget var en sammangyttrad massa av människor, stånd, saluskivor och allehanda ”liggande fä”. Det köptes och såldes, trätades och svors, slogs, söps, byttes klockor och skreks.

Hela skolan hade lov.

Jag gick in till far min och bad om en riksdaler till marknadspengar. ”Ja, här har du en riksdaler, men köp inte karameller för alltihop,” sade far min, han. ”Du förstör bara magen på dig.” Ja, det lovte jag heligt. ”Jag behöver i alla fall en ny fällkniv. Det finns sånna bra i ett stånd för sex skelling,” tillade jag för att riktigt lugna honom och inge honom en hög tanke om mitt stora praktiska förstånd.

När jag kom ut på gatan, mötte jag Karl Johan Andersson, som kom knekande och visslande på sitt vanliga karlaktiga vis, med händerna i byxfickorna och sin mammas sjal knuten i kors över bröstet för det han inte skulle frysa. Han var blå om näsan och inte riktigt väl snuten, men såg annars glad och levnadslustig ut.

”Hä, du ser vad jag har,” sade jag och satte upp den blanka riksdalern mellan fingrarna.

”Ingen sämmer här,” svarade Karl Johan, han, och i det samma tog han fram en hel ”grabbnäve” med grönaktiga och smörjiga kopparslantar.

Han hade förstås ingen pappa att be om en riksdaler. Han hade bara en fattig mamma, som bodde ute i förstaden och strävade med tvätt och svagdricksförsäljning för att kunna hålla Karl Johan i storskolan. Men Karl Johan hade länge drivit en indräktig handel med knäck och var därför sällan utan kapital.

Jag och Karl Johan Andersson voro liv och själ. Det var han som hade lärt mig att svära och spotta tvärt över gatan. Jag å min sida höll honom med äpplen från vår trädgård och med en sorts utmärkta skorpor, som jag fick till kaffet om morgnarna, men inte orkade med. Till gengäld hade jag vissa fria knäck, när jag köpte ett visst antal. Det var allt flera av de andra tredjeklassingarna som ville göra anspråk på denna rabatt. Men Karl Johan var obeveklig. ”När jag fick äpplen av dig,” sade Karl Johan kort och vände sig bort med en min av djup förakt. Vi tålde ingen tredje man i förbundet.

”Vart ska vi gå först,” frågade jag, sedan vi under en stund av tystnad knekat oss fram mellan marknadsfolk och skramlande kärror. ”Hå, vi går till krog-gatan och ser på fulla bönder,” föreslog Karl Johan.

”Asch nej, det är tillräckligt med fulla bönder på torget. Vi kan gå dit och se på dom. Di har knattingar med sig och super bakom stånden. Jag såg en som polisen drog på kärra till finkan. Det var livat.”

”Nå, tvi fläsk, låt oss gå till torget då,” sade Karl Johan och spottade beslutsamt.

Därefter knekade vi åter en stund under tystnad med våra långskaftade stövlar. Ibland sparkade vi hårt för ro skull med klackjärnen mot gatstenarna, så att det small bra. Annars är det inte något nöje annat än om kvällarna, när det är mörkt, så att man kan se gnistorna.

Ännu så länge var det inte så mycket att se. Vart man gick, hade man alltid framför en bred ryggtavla tillhörig en Ölmehäring eller Visnuming. Det var inte mycket att göra av.

Men plötsligt fick Karl Johan Andersson en idé. Han drog upp näven ur byxfickan och knäppte triumferande i luften.

”Du har väl ingen smällare på dig?” frågade han ivrigt och gjorde en betecknande gest mot det eftersta på den Ölmehäring, som gick före oss. Smällare var en sorts tingestar av papper med en knallsats i. När de kastades mot ett föremål exploderade de med en hård smäll. De kostade sex syver stycket och användes av oss till projektiler mot folk som vände ryggen till – i synnerhet mot lantbor, som icke kände nyare tiders underbara uppfinningar.

Jag grävde och letade förgäves i alla mina inventiösa fickor, av vilka somliga voro utvidgade till det oändliga därigenom att man sprängt itu ficksömmen.

”Nej så min själ jag har!”

”Asch, så lett,” sade Karl Johan nedslagen men ljusnade något, när han just i detsamma fick tillfälle att dra ett tag i snibben på en bondkvinnas huvudkläde.

Vi hade kommit till ”Bröd-Nisses” gård, där det var en stor tomt och där det alltid vid marknader var någon rolighet att se.

En häftig trumpetfanfar och en gäll stämma, som predikade något för folket på ett mesopotamiskt tungomål, förkunnade att det också nu var något på färde.

När vi kommo fram till porten, fingo vi också se en syn, som slog oss med häpnad och skräck och på samma gång fyllde oss med salig hänryckning.

På en omstjälpt packlår stod en otroligt smal och spinkig kolsvart människa med trumpet i handen. Han huttrade och frös i den knapphändiga dräkten, vände ut och in på ögonen och visade tänder.

”Tvi dig, vad du är ful”, sade folket. Vid hans sida på en dito packlår stod en stor kraftig karl med pipskägg och styvade mustascher. Omkring livet hade han vevat något stort långt gråaktigt slemaktigt, som rörde sig och var levande.

”Va in i Hälsingland är det han har på sig,” sade Karl Johan och lät munnen stanna öppen en lång stund. Han kunde inte hämta sig från sin häpnad.

”Å, vet du inte att det är en boaorm,” svarade jag, som var lärdare och hade läst i min pappas böcker om allehanda djur i främmande länder. Jag mindes särskilt ett träsnitt med en ofantlig boaorm, som var i färd med att svälja en hel karl, och jag hade den mest skräckfulla känsla av boans farlighet. Därför var också min beundran gränslös för den här store starke modige karlen, som tordes handskas med ormen som vore den en långsjal. Jag har aldrig beundrat någon så högt varken förr eller senare – icke Napoleon och Karl XII, icke Tegnér och Byron.

Den enda skulle väl vara Karl Johan Andersson själv, den gången han, trotsande alla käppsmörjens och örfilarnas kommande fasor, kröp utmed golvet och drog ut näsduken ur skolans argaste magisters bakficka.

Mannen med ormen predikade emellertid för folket på sitt mesopotamiska språk, vilket lät som ”trampakatt, markattelui, rapacaillage”. Han var visst fransman.

Vi begrep dock tämligen, vad han menade, ty han pekade alltemellanåt på de hiskliga djurmålningar som täckte framsidan av det bakom honom liggande tältet. Där såg man lejon med uppspärrat gap störta fram efter stelbent flyende nubier av dålig målarfärg. Där slogs den väldige elefanten med den väldige noshörningen. Där reste sig giraffen som ett kyrktorn över den skyhöga palmskogen. Där funnos alla djur att se som under himmelens fäste äro och under de stora vattnen.

”Här ska vi in,” sade Karl Johan, som inte längre kunde motstå all denna härlighet.

Men när vi slunkit in genom den mystiska förlåten, var det icke som vi precis väntat. Det fanns icke femtondelen så mycket djur därinne som utanför på tavlorna. En hop apor, en skock vargar, några sällsynta fåglar, en björn, ett lejon, en halvstor elefant, det var allesamman.

Men ändå – o, sälla stund, o ljuvliga syner! Vad äro alla Arabiens vällukter, vad är nardus och myrrha och kosteliga oljors doft mot den fräna ammoniakdoften i ett menageri? När jag vill, känner jag den sticka mig i näsan och jag ser åter framför mig de underbara djuren från Fastings marknad.

Vem kan beskriva det majestätiska lejonets fruktansvärda kraft? ”Den du! – när den lägger till, då är det inte gott,” sade Karl Johan med en patos som icke annars var vanlig hos honom. ”Det vore inte värt, om också hela skolan lade sig ihop om att klå honom.”

”Ja, men du vet så ädelmodig han är,” svarade jag. ”Minns du hur snäll han var mot Androklus, som stod i läroboken?”

Och vem kan skildra markattornas övernaturliga förstånd och utmärkta rolighet? Eller elefantens vishet och humoristiska gåvor?

Vi gingo länge, länge omkring och kunde icke slita oss ifrån det bedårande skådespelet. Vi petade på björnen. Vi räckte lång näsa åt aporna. Vi övade oss med att titta lejonet i ögonen. Vi fördjupade oss i gissningar hur det skulle gå, om lejonet sluppe ut i Fastingen bland allt folket – det bleve bestämt livat.

Äntligen måste vi gå ändå, ty det led mot middagen och det skrek i magen.

Men länge efteråt spelade Karl Johan Andersson markatta inför hela skolan och vi kastade oss med förnyad lidelse över Coopers romaner och du Chaillus resebeskrivningar.

Familjen Fröding flyttade till Kristinehamn år 1867, när sonen Gustaf var sju år. Bostaden, som nu kallas Frödinggården finns fortfarande kvar på Nya Kyrkogatan, inte långt från Vågparken där järnvågen låg i centrala Kristinehamn. Vid Järnvågen vägdes det stångjärn och tackjärn som skulle skeppas från Kristinehamn vidare ut i världen. Det är inte lätt att få en bild av hur man hade det i det dagliga slitsamma arbetet med järnhanteringen, i arbetet vid Järnvågen, i hyttan, som kolare eller som hustru en gruvarbetare som skulle klara en mager ekonomi och fostra en ofta stor barnaskara vid den här tiden. Fröding som ju växte upp nära Järnvågen i Kristinehamn beskriver detta i ett socialreportage under den ironiska rubriken ”Den gamla goda tiden” i diktsamlingen Nya dikter från 1894. Det går inte att ta miste på att Fröding sett, hört och känt till hur arbetet kring järnhanteringen gick till. Som journalist kände han också till hur livet var när det var som sämst.

Den gamla goda tiden

Ur diktsamlingen Nya dikter, Gustaf Fröding 1894

Stjärnorna tindrade tysta för hundrade

år tillbaka och skogen sov.

Forsen dånade, hjulen dundrade,

gnistorna sprakade,

marken skakade,

hammaren dunkade tung och dov.

Bälgen blåste och blästern ljungade,

kvävande hetta ur ässjorna slog,

svettiga sotiga smederna slungade,

släggan mot stängerna,

nöpo med tängerna,

formade järnet till harv och plog.

”De giva oss slagg för malm

och spark för vårt släp och slit,

de tröska oss ut som halm

och läska oss sen med sprit.

Min käring har svälten knäckt,

min dotter är brukets skarn,

förvaltaren själv är släkt

med stackarens första barn.

Han eldar oss helvetet hett

med rapp och med knytnävsslag,

han får allt ett vitglött spett,

i nacken en vacker dag!”

Forsen dånade, hammaren stampade

överdundrande knotets röst,

ingen hörde ett knyst från de trampade,

skinnade, plundrade

ännu i hundrade

år av förtvivlan och brännvinströst.