Header

HUSNOSTALGI – Hus med historia

1. Antikhuset

Tegelslagaregatan 3
BAD 145 Fotograf: Nils Andersson, årtal okänt.

Antikhuset, eller Fabrikör Petterssons hus, byggdes 1916 av fabrikör Carl-Erik Pettersson, arkitekt är Bror Almquist (1864-1940).  Stenvillan är byggd i jugendstil, i tre våningar och har mot gatan en inbyggd loggia, en täckt pelargång eller arkadgång, med fyra kolonner i jonisk stil och stenbalustrad. Sockeln är huggen i sten och huset har burspråk på tre sidor. Invändigt är huset väldigt påkostat med öppna spisar och kakelugnar. En vit marmortrappa leder in i huset från entréingångens dörr som har en slipad glasruta och vackra beslag. År 1920 övertogs huset av en bank och arrenderades ut till Matilda Olsson, som där drev danspalatset Fenix. Inne på gården fanns en tvåfamiljsvilla. På 1930-talet ägdes villan av byggmästare Persson, vars fru var barnmorska och drev ett privat BB i huset. Kristinehamns nöjespappa Pelle Nilsson kom till världen här 1930. Disponent Rhenqvist bodde senare i huset. År 1946 köptes villan av redaktören för Värmlands-Posten kallad ”Larsson med fläcken”. Han bedrev firman Konst och Antikt, varför huset fått namnet Antikhuset. Gurlie Lindqvist har också bedrivit fotvård i huset på senare tid. 

2. Bipaviljongen

Tegelslagaregatan 5

BAN 973_28 Fotograf: Karl-Gustav Wiborgh, 1916.

Bipaviljongen låg mitt emot Antikhuset som ingenjör Carl-Erik Petersson lät bygga 1916. Bihuset byggdes för att klara honungsförsörjningen under kriget. På bilden från vänster: Sonen Helmer Petersson, Carl-Erik Petersson och för de andra två personerna saknas namnuppgifter.

3. Björklundsgården

Mellankvarn, Kristinehamn

BAN 1734_25 Fotograf: Okänd, 1962.

Björklunds gård, eller Björklundsgården, har länge varit en idyll i Kristinehamn, granne med den vårligt brusande Kärleksforsen som den är. Vid gården lät Peter Flygge år 1639 eller borgmästare Olof Persson år 1672 bygga Björklunds kvarnar. Kvarngården uppfördes sedan i början av 1760-talet av kapten Thure Gyllenspetz. Kvarnen omnämndes dock redan år 1627 som en bäckkvarn och på 1700-talet hade kvarnen sex par stenar. Gården har ägts av KMW, Kristinehamns Mekaniska Werkstad, och omfattar 2 hektar land. Gyllenspetz processade dock redan år 1776 med Kristinehamns stad om äganderätten till Björklunds kvarnar. Hur det gick med den processen står att läsa i en bok som trycktes i Örebro 1777. Fotot på Björklundsgården i utställningen är taget 1962.

4. Björneborgs herrgård

Kristinehamnsvägen 5, Björneborg

BAN 503_22 Fotograf: Okänd, 1890.

Björneborgs herrgård är en timrad, panelad och ljusmålad klassicistisk mangårdsbyggnad från 1814 med tillhörande flyglar och ekonomibyggnader. Från början, med belägg redan 1762, fanns ett tvåvånings boningshus för bruksherren på samma plats, och utan tvivel är det samma hus som blivit ombyggt och utbyggt till Björneborgs herrgård. En teckning från 1808 finns också, som visar ett hus i med brutet tak. Interiört fanns stänktapeter och inredning, golv och tak i bredtiljat trä. Den utbyggda herrgården innehåller ett 20-tal rum i tre våningar, och dess historia är förstås intimt förknippad med Björneborgs bruks historia. Kammarherren och bruksägaren på Björneborg, Olof Nordenfeldt, huserade där från 1821, då han kom hem från Wien i Österrike där han varit Sveriges chargé d ´affaires, för att ta över ledningen av bruket och gården. Här bodde Nordenfeldt fram till sin död 1843 och det var i samband med giftermålet med Sophie Waern som Nordenfeldt såg till att rusta upp hela herrgården. Det brutna tegeltaket byttes ut till skiffertak, och såväl möbler som konst och litteratur fylldes huset med, liksom en flygel som Nordenfeldt lät hämta i Wien.  Huset byggdes ut med frontespiser och en tredje våning. Nordenfeldts inventarier och möbler fanns kvar i herrgården ända fram till på 1920-talet när ättlingen Henrik Nordenfeldt bröt upp från Björneborg och allt skingrades. Många prominenta gäster har under åren besökt herrgården. Under sin kronprinstid var kung Gustav VI Adolf med gemål gäst på herrgården, ett rum kallas Marcus Wallenbergs rum, och Erik Gustaf Geijer har också övernattat på Björneborgs herrgård. Till kammarherrens namnsdag brukade Geijer skriva teaterspel. Även den svenska folkskolans grundare Torsten Rudenschiöld har gästat herrgården. Många är de stora fester som ägt rum där. Ordenssällskapet Götiska Förbundet lär hos Nordenfeldt på Björneborg ha haft sitt enda sammanträde utanför den kungliga huvudstaden. Björneborgs herrgård har också varit inspelningsplats för film år 1922, när Fröken på Björneborg, regisserad av Gustaf Edgren, med skådespelaren Fridolf Rhudin i huvudrollen som den försmådde friaren, spelades in. Mellan andra och tredje våningen finns en trappa som kallas spöktrappan, eftersom det hördes smygande steg därifrån på nätterna. På senare år beboddes Björneborgs herrgård av brukets disponenter, och så var det ända fram till 1969. Alla har inte varit permanent boende där, men bland annat har disponent Olof Sahlin bott där 1926-1938, därefter Ernst Larsson 1938-1942 och sedan Nils Årmann med familj 1942-1965.  Under Ernst Larssons tid som disponent genomgick herrgården en genomgripande restaurering och modernisering 1938, och ansvarig för detta var ingen mindre än konstnären Erik Rafael Rådberg från Östervik utanför Kristinehamn. Och som Rafael Rådberg renoverade: Panelerna täcktes med ny mörk, laserad träpanel, golvet lackades svart och listverken var av samma slag som Kristinehamnsborna känner igen från Rafael Rådbergs utsmyckning av Restaurang Gröna Lyktan i staden. När sedan disponent Årmann flyttade in i herrgården, såg han det som sin uppgift att återställa herrgården så som den en gång var.  Gården har också en flygelbyggnad som kallas Kavaljersflygeln, precis som Rottneros, sagans Ekeby, hos Selma Lagerlöf. I den har bland andra konstnären Uno Troili övernattat.

5. Broströmsgården

Nya Kyrkogatan 9

BAN 1114_23 Fotograf: Okänd, årtal okänt.

På Broströmsgården föddes Dan Broström och hans systrar Elin och Karin. Deras far Axel Broström (1838-1905) fick tidigt börja arbeta med att köra sjöändskärra mellan Bergsjön och Vågen inne i Kristinehamn. När järnvågen togs i bruk 1850 blev han vagnförare och bromsare. Därefter arbetade han något år på Kristinehamns Mekaniska Werkstad innan han fick anställning som faktor i Grosshandlare Hagbergs export- och importfirma år 1862. År 1864 gifte han sig med Mathilda, dotter till lantbrukaren Olof Olsson på Mårön. År 1865 köpte Axel Broström sitt första fartyg, galeasen Mathilda, av brukspatron Olof Nordenfeldt på Björneborg. Broström lärde sig sjömannaskap genom att följa med galeasen på dess resor på Vänern och när han 1867 köpte slupen Elise blev han båtens skeppare och företog sin första resa till Göteborg. År 1873 lät han bygga en båt, det var ångaren Trafik som byggdes i Kristinehamn.  Dan Broströms sterbhus skänkte området vid Mellankvarn till Kristinehamns stad år 1925 och staden överlät området till hembygdsföreningen. Där finns nu hembygdsgården med ett Broströmsrum inrett i Lundbomsgården (döpt efter sjökapten Erland Lundbom, gården stod ursprungligen vid Södertull). Axel Broströms första rederi, Ångbåtsaktiebolaget Ferm, bildades i Kristinehamn 1882 och samma år flyttade Axel Broström till Göteborg. År 1905 bestämdes, efter Axel Broströms önskan, att Ferms bolagsstämmor allt framgent skulle hållas i Kristinehamn. I Göteborg expanderade verksamheten snabbt. År 1890 bildades Ångbåtsaktiebolaget Tirfing. Vid sekelskiftet ägde Axel Broström den största handelsflottan i Sverige med sina 20 fartyg. Axel Broströms son Dan (1870-1925) fick sin utbildning på faderns kontor och på utländska rederier.  År 1898 bildades familjeföretaget Axel Broström & Son och vid Axels bortgång 1905 övertog Dan ledningen. Dan Broström var politiskt verksam. Han var liberal riksdagsman 1906-1911 och sjöminister 1914-1917. Under Dan Broströms ledarskap bildades bland annat Ostasiatiska Kompaniet, Orientlinjen, Svenska Amerikalinjen och man förvärvade Eriksbergs Mekaniska Verkstad och blev huvuddelägare i Götaverken. När Dan Broström omkom i en bilolycka år 1925 var Broströmskoncernen ett världsföretag. Dan Broströms son Dan Axel Broström (1915-1976) inträdde i Tirfings styrelse år 1938 och blev sedan verkställande direktör i de olika Broströmsföretagen. År 1956 kolliderade Svenska Amerikalinjens fartyg Stockholm med den italienska oceanångaren Andrea Doria som var på väg till New York. Andrea Doria fick kraftig slagsida och gick till botten. 46 personer på Andrea Doria och fem på Stockholm omkom i en av historiens mest kända sjöolyckor. År 1961 bekostades och utfördes bärgningen av Regalskeppet Vasa av det Broströmsägda Neptunbolaget. Mot slutet av 1960-talet drabbades företaget av samma svårigheter som hela varvs- och rederibranschen världen över vid den tiden, och stora delar av företaget avvecklades.

6. Frälsningsarmén

Spelmansgatan 23, Kristinehamn

LITN 458_18 Fotograf: Nils Thomas Hjalmar Linderoth, årtal okänt.

År 1888 startade Frälsningsarmén sin verksamhet i Kristinehamn. När staden så brann 1893 brann även Frälsningsarméns lokaler ned, och eftersom man inte ville riskera en ny förödelse byggde man ett hus av sten och tegel. År 1896 stod byggnaden färdig och Frälsningsarmén kunde återigen hålla möten i egna lokaler. Frälsningsarmén kom till Sverige från England 1882, och man hade därifrån med sig en byggnadsstil som tagit intryck av den medeltidsinspirerade skotska stilen, som var populär hos borgarklassen under 1800-talet. I Kristinehamn blev det särskilt tydligt när Frälsningsarmén stod inför att bygga sig en ny lokal. Byggnaden har ett militäriskt drag och imiterar helt och hållet en medeltida borg i 1800-talets romantiska version med sina trappgavlar och hörntorn med bröstvärn. År 1977 renoverades byggnaden med stor hänsyn tagen till bevarandet av husets exteriör.

7. Frödinggården

Nya Kyrkogatan 5, Kristinehamn

BAN 671_14 Fotograf: Mats Holmstrand, årtal okänt.

Gustaf Fröding (1860-1911) föddes på Alsters herrgård utanför Karlstad, men var bara två år gammal när familjen flyttade därifrån till moderns släkt i Lund i Skåne. Frödinggården är Frödings hem på Nya Kyrkogatan 5 i Kristinehamn. Gården uppfördes år 1867 av kyrkvaktaren och snickaren J P Westbom. Familjen flyttade till Kristinehamn 1867, och bodde först som hyresgäster på Nya Kyrkogatan. 1872 köpte de huset som då kallades Westbomska gården och Frödings familj som bestod av hans far Ferdinand, mor Emilia och systrarna Cecilia, Anna, Matilda och Hedda, bodde där fram till faderns död 1881. I Kristinehamn inleder Gustaf Fröding sin skolgång och han konfirmeras. År 1870 när Gustaf var tio år, skrevs han in i första klassen i Kristinehamns Lägre Elementarläroverk. Något toppbetyg hade han inte, han fick nöja sig med betyget B i såväl svenska som sång och uppförande.  På grund av sjukdom var gossen också befriad från skolgymnastiken. Det sägs att han trivdes bättre hemma i sitt vindsrum än i skolan och att han hellre ägnade sig åt att skriva vers än att läsa läxor. 1875 flyttade han till Karlstad för att gå i skolan på det högre Allmänna Läroverket, där han tog studenten 1880, men han var hemma i Kristinehamn hos sin familj under skolloven. Frödinggården har två ingångar, och båda har kvar sina ursprungliga dörrar med järngaller i vackra mönster. Gustafs pojkrum var beläget på vindsvåningen i gavelrummet åt väster. Gustaf Fröding har präglats av sin uppväxt i Kristinehamn, och hans relation till staden märks i flera av hans dikter. Kyrkoherde J B Unger var Frödings konfirmationspräst i Kristinehamn, och sägs vara den som har fått stå modell för Frödings dikt Våran Prost. Frödings far Ferdinand avled år 1881 och efter det lämnade familjen Kristinehamn. Fadern och systern Anna ligger begravda på Gamla kyrkogården i Kristinehamn. Gustaf flyttade till Uppsala för studier.  Familjen Fröding ägde också stugan Lilla Sanna i Kristinehamn som var familjens sommarparadis. På 1970-talet var det nära att Frödinggården revs, helt i enlighet med de ideal som rådde vid den tiden, då man ville bort med det gamla och bygga nytt och modernt. Som tur är för senare generationer så fick man backa de planerna på grund av massiva protester. Idag är Frödinggården privatbostad, men det har tidigare fungerat som ett mindre museum över skalden.

8. Gamla badhuset

Fabriksgatan 19, Kristinehamn

BAN 255_10 Fotograf: Okänd, årtal okänt.

År 1823 ville stadsläkaren Per Reinhold Haak, kallad Haken, av Magistraten ha plats vid älven för ett badhus ”till befrämjande av hälsa, propretet (renhet, renlighet och prydlighet) och trevnad”. Men den allmänna rådstugan var enig om att badhus var överflödigt. Många år av diskussioner följde. Först 51 år senare, år 1874, stod så badhuset, inspirerat av nygotiken, färdigt. Badhusbolaget drev verksamheten fram till 1883 då Kristinehamns Sparbank tog över badhusverksamheten och drev den till 1938, då Kristinehamns stad tog över. Verksamheten fortsatte i detta hus fram till 1964 då det nya badhuset, Broängsbadet, stod färdigt. Byggnaden har både renoverats och byggts om ett flertal gånger, men har restaurerats för att återställas till samma exteriöra utseende som efter 1932 års renovering.

9. Grundelsgården

Trädgårdsgatan 2, Kristinehamn

LITN 116_6 Fotograf: Nils Thomas Hjalmar Linderoth, 1963

Man kan inte med exakthet säga hur gammal den röda borgargården Grundelsgården är, men man tror sig ha belägg för att huset byggdes strax efter den stora stadsbranden år 1777. Namnet har gården fått av familjen Grundel som fick den i sin ägo 1891. Man vet dock att snörmakaren, rådmannen och senare borgmästaren Johan Bergius bodde på samma tomt från mitten av 1600-talet fram till början av 1700-talet. Johan Bergius begärde 1710 att på området mellan sin tomt och älven få anlägga en trädgård. Området förvandlades då till trädgårdstomter och gatan som tidigare hetat Prästgatan kom istället att heta Trädgårdsgatan. Borgmästare C H Nordenfeldt skänkte några av trädgårdstomterna till staden med det villkoret att man skulle anlägga en park som ett brandskydd. Parken invigdes 1877 och fick heta Nordenfeldtsparken. Det var Johan Ludvig Grundel som köpte gården 1891 och tidningen Nya Kristinehamn-Posten kunde flytta in med tryckeri, redaktion och allt. Johan Ludvig residerade på tidningens kontor och hade dagskassan i en stor penningpung. Han var ungkarl men hade ett stort umgänge, och i Grundelsgården var det på den tiden alltid fester dit goda vänner, släkt och personalen på tidningen var inbjudna. Hushållet sköttes av Johan Ludvigs syster Augusta, som senare kom att bli Kristinehamns första skolkökslärarinna. År 1929 genomgick Grundelsgården en större renovering, efter att Nya Kristinehamns-Posten 1928 flyttat in i ett nybyggt stenhus på samma tomt. Johan Ludvigs bror K A Grundel basade för renoveringen. Den genomfördes av byggmästare Gustaf Carlstedt, som hade en fin känsla för att bevara det gamla och ursprungliga, bland annat husets skiffertak. Ännu 1975 bodde en Grundel i Grundelsgården, då redaktör Gunnar Grundel bodde där.

10. Gustavsviks herrgård

Hjälmarsnäsvägen 2, Kristinehamn

LITN 120_9 Fotograf: Nils Thomas Hjalmar Linderoth, 1964.

Vik i Varnums socken nämns första gången år 1425 i ett brev på pergament som idag finns bevarat i Riksarkivet. År 1551 delades gården i Västervik och Östervik. Adelsmannen Crispin Flygge blev ägare till Västervik år 1660. Efter hans död ärvde hans änka Sigrid Ekehielm gården och en tid av oro följde. År 1736 köptes egendomen av två bröder Linroth och en glansfull period tog sin början. Efter Gustaf III:s besök år 1772 ändrades namnet på gården till Gustafsvik. Överstelöjtnant Georg Adlersparre, befälhavare för Västra armén, startade i mars 1809 ett uppror mot kung Gustaf IV Adolf genom att låta ockupera Karlstad och marschera mot Stockholm. På sin väg mot huvudstaden blev Adlersparre av kapten C A Linroth inbjuden till Gustafsvik där den då 49-årige officeren förälskade sig i husets 24-åriga dotter Lovisa. På hösten 1809 stod bröllopet och paret blev ägare till Gustafsvik. År 1819 föddes deras fjärde barn Rudolf, som senare övertog herrgården och även lät uppföra Österviks kapell. Rudolf anlade även en begravningsplats där släkten Adlersparre ligger begravd. Även skulptören och fotografen Erik Rafael Rådberg som bodde i Österviks kapell ligger begravd där. Efter att Gustafsvik gått ur familjen Adlersparres ägo fick den uppleva en sista storhetstid när vinhandlare C G Platin år 1886 köpte egendomen. Sonen Otto anlitade år 1893 den kände arkitekten Isak Gustaf Clason som ritat både Mårbacka och Nordiska museet. Herrgården kom nu att restaureras och fick ett slottsliknande utseende i tre våningar med över tjugo rum. Huvudbyggnaden fick ett klocktorn och flyglarna kupoler med spiror. År 1902 såldes gården på nytt och den hade fram till år 1926 flera ägare, varav familjen Regnell bodde där längst, 14 år. Mellan 1926-1957 var Gustafsvik familjen Gyllenbergs hem. Från de åren finns en värdefull fotodokumentation bevarad tack vare fru Birgit Gyllenberg. En film från den tiden finns att se i basutställningen på Kristinehamns historiska museum. Från och med år 1957 är Kristinehamns kommun egendomens ägare. Det gamla godset kom att stå tomt under tio års tid och dagen före valborgsmässoafton 1967 brann huvudbyggnaden ner till grunden genom en anlagd brand. Endast flygelbyggnaderna stod kvar. Gustafsvik föll i glömska, trädgården förföll och parkens träd, buskar och häckar växte sig vilda. Tack vare ett årligt återkommande byggnadsvårdsläger under 1990-talet där även trädgårdsrenovering ingick hölls området i skick. När ”Sommar med Ernst”, med programledaren Ernst Kirchsteiger, spelades in på Gustafsvik 2016, fick området ett uppsving som besöksmål, och man har bland annat haft kaféverksamhet och julmarknader på området.

11. Juhlinska gården

Nya Kyrkogatan 2, Kristinehamn

BAN 671_32 Fotograf: Mats Holmstrand, årtal okänt.

Juhlinska gården, Juhlinska huset eller Lindströmska villan – byggnaden på Nya Kyrkogatan har flera namn och är en stor, pampig villa från 1877 med en parkliknande trädgård. Husets förste ägare var bruksägare Berggren, vars änka 1892 sålde huset till bruksägare A J Juhlin. Huset har två våningar med gul liggande fasspontpanel och idag plåttak, stora korspostfönster, rikligt med snickeridetaljer och en parkträdgård. Under 1920-talet fungerade huset tillfälligt som sjukhus, eftersom stadens egentliga sjukhus skulle byggas om. Juhlinska huset köptes 1923 av fabrikör Lindström och döptes om till Lindströmska villan. Tidigare fanns vid Juhlinska villan också förvaltarbostad, stall, uthus och en springbrunn, samma springbrunn som fram till alldeles nyligen, år 2022, funnits utanför Stadshotellet men som nu tagits bort. Kristinehamns kommun köpte byggnaden 1978, och döpte då om det till Juhlinska villan igen. 1986 startade kommunen upp Öppna huset i Juhlinska villan. Idag bedrivs verksamheten som en mötesplats för de som, kanske av psykisk ohälsa, behöver bryta ensamhet och isolering. Man är välkommen att sitta ned och prata en stund, men det finns även mer organiserade aktiviteter som att hjälpa till med bakning, delta i resor och utflykter.

12. Kavaljeren

Västerlånggatan 20 – Norra Hamngatan 2, Kristinehamn

LITN 459_3 Fotograf: Nils Thomas Hjalmar Linderoth, årtal okänt.

Kavaljeren uppfördes 1903-1904, som bostadsfastighet. Två restauranger har tidigare huserat i byggnaden, först Gröna Lyktan, som skulptören och fotografen Erik Rafael Rådberg gjorde inredningen till, och senare Restaurang Kavaljeren i bottenplanet, med en festvåning en trappa upp. Det har även varit kondis och kafé. Huset har trappgavlar ovanför taklisten och högst upp en gråmålad kupol som kan ses som en pendang (en make, ett par) till Sveamagasinets torn.

13. Lerslottet

Bonderud, Ölme

BAN 38_6 Fotograf: Gösta Florman, 1927.

I mitten av 1700-talets byggdes ett hus av lera av ryska krigsfångar vid Bonderuds gård i Ölme utanför Kristinehamn. Huset kallades Lerslottet och var uppfört av solbränt tegel och lera. Ingenting finns kvar av huset idag eftersom det brann ned 1944, men det har en spännande historia. Och gårdens historia är i mångt och mycket också släkten Romans historia. Släktens anfader är Arvid Pedersson som föddes 1587, och som avled på gården Västervik, sedermera Gustavsvik utanför Kristinehamn, år 1655. Hans barn tog namnet Roman. Hemmanet Bonderud utgjorde från 1766 ett fideikommiss inom släkten. Ett fideikommiss är ett förordnande, vanligen i testamente, varigenom föreskrivs att viss egendom ska, utan att kunna avyttras, i viss angiven ordning (oftast efter förstfödslorätt med företräde för manlig avkomma) tillfalla den ene efter den andre inom en viss släkt eller grupp av personer. Enligt släkten Romans fideikommissbrev skulle egendomen ”i alla tider oförändrat förbliva en egendom, som utan att kunna säljas, bortbytas, förpantas eller gå i gälda betalning till arvingar hvar efter annan besittas.” Så var det sedan ända fram till mitten av 1940-talet då det kom en ändring i fideikommisslagen. Det var brukspatron Garneij som med hjälp av ryska krigsfångar lät bygga Lerslottet i mitten av 1700-talet. Huset var stort – på nedre våningen fanns en större sal, kök och en svängd trappa upp till övervåningen, där det fanns tre sovrum och en hall. Brukspatron Garneij körde ihjäl sig en vinterdag på ägorna då hans släde välte mot en sten. Stenen kallas idag Garneijstenen. Under 1920- och 30-talet beboddes Lerslottet av konstnär Ragnar Brattén, som förvandlade övervåningen till ateljé genom att bygga på en tredje våning. Han hade också en kalkonfarm på gården. Utöver att han var konstnär så var Brattén även arkitekt, uppfinnare, officer och lantbrukare. Han var också den förste i trakten som hade traktor. När Lerslottet brann 1944 hade han dock flyttat ut och huset stod öde. Brattén levde dock länge, han blev nära 100 år gammal och försörjde sig mot slutet av sitt liv som porträttmålare på Gotland. Fotot på Lerslottet i denna utställning är taget 1927.

14. Morabyrån

Kungsgatan 32, Kristinehamn

BAN 6232_7 Fotograf: Gunnar Gustavsson, 1961.

Morabyrån, även kallad Järnvägsbyrån, är en unik fastighet för Kristinehamn både ur historiskt och kulturellt perspektiv. Morabyrån byggdes år 1895 som förvaltningsbyggnad för Mora-Venerns och Östra Värmlands järnvägar. Planformen är kvadratisk och byggnaden är ett gediget stenhus. Byggnaden har torn i norra och södra hörnen, som vetter mot Kungsgatan. Fönstren på andra våningen omges av halvkolonner i jonisk stil, krönta med kapitäl av kvinnohuvuden. Mellanrummen ovanför fönstren pryds av två halva kransar som omsluter lejonhuvuden. Runt huset går en meanderslinga och under taklisten finns ett antal kubiska utsprång. Även gavlarnas utbyggnader är försedda med halvkolonner. Över entrén tornar den för nyrenässansen så typiska triangeln. Interiört finns en pampig trappa, där trappräcket från stora hallen upp till andra våningen fortsätter i en balustrad runt trappan. Taket av glas omges av en vackert målad två meter bred list. Över varje kontorsdörr finns en utsmyckning som ska efterlikna en antik tempelgavel med fyra kolonner och två urnor. Mellan dörrarna finns kolonner och samtliga väggar är målade i imiterad marmor. Under senare tid har bland annat SJ, tingsrättens kansli och fackföreningen Kommunal huserat i byggnaden. Morabyrån utgjorde även huvudkvarter för Kristinehamns poliskår från den 1 januari 1965 då polisen förstatligades, och poliskåren stannade i lokalerna fram till 1975 när det nya polishuset stod klart. Namnet Morabyrån hänger alltjämt kvar, oavsett vem som varit eller är hyresgäst. Arkitekt är Carl Österman (1859-1938).

15. Nedre station

Västerlånggatan/N:a Staketgatan, Kristinehamn

BAN 1169_26 Fotograf: Okänd, årtal okänt.

Kristinehamns Nedre station, byggd av Kristinehamn – Sjöändans Järnväg 1862-63, och nedlagd 1921. Kommunikationsleden inrättades för transport av framförallt järn från de många hyttorna i östra Värmland till hamnen i Kristinehamn, varifrån järnet gick med båttransporter över Vänern och vidare ut i världen. Under sina första år var stationen en oerhört viktig del i hela det system av små järnvägar och båtleder som från mitten av 1800-talet och en tid framåt gick över sjösystemet i östra Värmland – järnets väg ned till utskeppningshamnen i Kristinehamn. Nedre station utgjorde ändpunkten för Sjöändsbanan, en av Sveriges äldsta och då längsta järnvägar med sina 10,7 km. Från början hade inte Sjöändans järnväg, som öppnade för hästdrift 1851 och för lokomotivdrift 1858, några stationshus men som en följd av den ökade persontrafiken byggdes Nedre station med såväl bangård som lokstall. Den som ritat stationshuset är Harald Asplund, trafikchef vid järnvägen. Det är även han som står bakom ritningen till det första svenskbyggda loket år 1853, kallat Förstlingen, i folkmun Grisen på grund av hur loket lät när det tuffade fram. Nedre station renoverades 1989. Kristinehamns kommun äger idag Nedre station.

16. Nordenfeldtska huset

Norra Hamngatan 8, Kristinehamn

BAN 2229_20 Fotograf: Nya Wermlandstidningen, 1963.

Intill älven Varnan, vid nuvarande Norra Hamngatan, uppförde fru Regina Nordenfeldt 1771 det så kallade Nordenfeldtska huset, också kallat just 1771-huset. Byggnaden var länge Kristinehamns enda stenhus och stod emot de stora stadsbränderna under 1700- och 1800-talet. På samma tomt låg tidigare Bro gård, som med anor från medeltiden gav namn åt orten före staden Kristinehamns tillkomst år 1642 under drottning Kristina. Hertig Karl anlade här ett kronojärnbruk med en sätesgård, Kungsgården, i början av 1570-talet. År 1651 brann manbyggnaden ned men dess källarvalv lär vara de som i dag finns under det Nordenfeldska huset. Gården återuppbyggdes och beboddes bland annat av tullinspektorer och brukspatroner, och finns också återgiven i Erik Dahlbergs Suecia antiqua et hodierna. 1769 brann det ännu en gång och under följande två år uppfördes manbyggnaden till sitt nuvarande utförande av sten. Det Nordenfeldtska huset är ett gott exempel på det sena 1700-talets byggnadskick, vars förebilder bland annat togs från fransk rokokoarkitektur och Carl Wijnblads mönsterbok ”Ritningar på Fyratio Wåningshus af Sten, och Trettio af Träd”. Byggnaden står på en hög stensockel och består av två våningar med en inredd vind samt källare. Fasaden har en vit slät puts med breda pilastrar i hörnen och på var sida om porten. På långsida och gavel finns fem fönsteraxlar. Fönstren är smårutiga med bruna snickerier. Dåtidens nymodighet var att man kunde tillverka större fönsterglas som sattes i kittade träbågar. Den finare huvudvåningen en trappa upp markerades med något högre fönster och har i det här fallet en så kallad losholztvärpost. Det svarta höga plåttaket är ett brutet mansardtak med valmade gavelspetsar. Upptill kröns det av två skorstenar och dess nedre del accentueras av en kraftigt profilerad takgesims (list). Varje takfall är försett med en vindskupa som släpper in dagsljus till bakomliggande vindsrum. Nuvarande entré är belägen mot gården och porten finns i en rundad nisch med en rund kalkstenstrappa framför. Den ursprungliga entrén låg dock troligen på gaveln mot gatan. En ljuslykta i gjutjärn pryder byggnadens sydvästra hörn. Högst upp på gaveln formar ankarslutar av järn byggnadsåret 1771. Invändigt är byggnaden starkt förändrad, de enda äldre detaljerna är några helfranska trefyllnadsdörrar med liten halvfransk mittfyllning. Till gården hörde som brukligt ett stort antal ekonomibyggnader, vilka numera är bortrivna. Kvar vid tomtens sydvästra hörn finns en högrest äldre faluröd magasinsbyggnad och en uthuslänga som fungerat som verkstad och garage. Gården fanns i släkten Nordenfeldts ägo fram till 1826 då den såldes till Nilssonska donationsfonden, som senare övergick i stadens ägo. Under många år var stadens fattigvård förlagd hit. I husförhörslängden år 1836 kallas huset ”Stadens fattigskola”, vilket byggnaden fortsatte vara fram till 1904. Drätselkammaren som skötte stadens ekonomi huserade också i många år i huset, fram till 1957 då stadens nämndhus stod färdigt.  Maria Charlotta Nordenfeldt, dotter till mäktige brukspatronen Johan Niklas Nordenfeldt som bodde på Björneborgs herrgård, och dotterdotter till fru Regina Nordenfeldt, bodde i 1771-huset från 18 års ålder. Maria Charlotta var en kvinna som älskade fest och flärd, men som också startade flickskolan i Kristinehamn. Hon levde mellan år 1800 och 1889. Tack vare att hon skrev dagböcker finns mycket kunskap om familjens Nordenfeldts historia kvar för eftervärlden. Bland annat berättas om stadens nöjesliv med brukssocieteten. Det var teatrar, danser, tebjudningar, maskerader och annat som roade Maria Charlotta och andra Kristinehamnsbor vid den här tiden. Kristinehamns första skola, Nilssonska skolan, var inrymd i ett rött timmerhus på gården. Skolan var en lancasterskola som undervisade enligt metoden med stora klasser där de äldre och de duktigare eleverna undervisade de yngre. Metoden var vanlig under den första delen av 1800-talet. Nordenfeldtska huset är byggnadsminne sedan 1968 och är idag privatbostad.

17. Norrgården

Gamla Kyrkogatan 16/Hembygdsgården, Kristinehamn

BAD 9261 Fotograf: Mats Holmstrand, årtal okänt.

På Gamla Kyrkogatan låg Beda Tysslings Sockerbageri & Café. Fastigheten byggdes 1869 och användes som bostads- och affärsfastighet. 1940 lades ett rivningsbeslut på byggnaden, som dock istället för att rivas varsamt, med start 1986, monterades ned för att flyttas till sin nuvarande plats vid hembygdsgården i Kristinehamn. Idag bedrivs i samma byggnad åter kaféverksamhet i Kristinehamns- & Varnums hembygdsförenings regi, och gården kallas Norrgården. Den återinvigdes vid hembygdsgården år 1995.

18. Nya badhuset

Norra Hamngatan 1, Kristinehamn

BAD 5917 Fotograf: Evert Nyqvist, årtal okänt.

Broängsbadet i Kristinehamn var ett badhus i området Svinvallen placerat på en udde vid Varnumsviken, där det omgavs på tre sidor av vatten. Badhuset invigdes den 20 december 1964 och ersatte det gamla badhuset från 1874 på Fabriksgatan. Det uppfördes ungefär på platsen för ett tidigare hamnmagasin på Svinvallen. Arkitekter var Havstad, Hollström, Lindell AB, huvudentreprenör för byggnationen var Nya Asfalt AB. För den inre utsmyckningen svarade konstnären Ingemar Lööf med en relief utförd på plats 1964 i entréhallen samt på bassänghallens långvägg bakom åskådarbänkarna med en relief vitt i vitt. Det abstrakta mönstret gav en mjuk och varierad skuggverkan, ett av Ingemar Lööfs signum som konstnär. Byggnadskroppen som var klädd ljusgult fasadtegel var uppdelad i flera något förskjutna partier vilket gav ett lätt och öppet intryck. Med curtain wall-fasaderna kunde ljuset flöda in i bassänghallen samtidigt som de badande hade en så gott som obruten kontakt med omgivande park och vattendrag. Curtain wall-konstruktionen bestod omväxlande av glas och lackerade aluminiumplåtar mellan aluminiumreglar. Balken som curtain wall-konstruktionen vilarde på var inklädd med samma typ av småskalig mosaik som användes till golv- och väggbeklädnad i byggnadens inre. I Bassänghallen fanns två bassänger och fasta sittplatser för 250 personer. Vid behov kunde ytterligare 200 sittplatser ordnas. Bassänghallen hade fönster i tre väderstreck; söder, öster och norr. I souterrängplanet fanns rum för en motionshall och träningslokal, stor nog för godkända tävlingar i brottning och tyngdlyftning. Badhuset revs 2012 och ersattes av Sannabadet. Idag är inte nya badhuset revs år 2012 och ersattes innan dess av Kristinehamns Arena, Sannabadet, som invigdes 2010.

19. Nyströmsgården

Västra Lötgatan 8, Kristinehamn

BAN 1757_21 Fotograf: Okänd, 1985.

Denna vackra gamla gård har skonats från bränderna på 1700- och 1800-talen. Inom den nyströmska släkten kallas gården Gamlegården. Från första början var gården en bondgård med stall, ladugård, svinstia och hönshus. Djur fanns på gården ända fram till 1949. Det stora husets undervåning är från 1780-talet och har en lägre takhöjd än övervåningen som är en påbyggnad från 1800-talet. Alla husen är av timmer och bostadshusen har skiffertak. Mellan åren 1877 och 1978 ägdes gården av trähandlarsläkten Nyström. Carl Nyström (1849-1946) var trävaruhandlare och stadsfullmäktigeledamot och han ägde stora markområden på Djurgårdsområdet. År 1982 fick de dåvarande ägarna av Nyströmsgården diplom för sitt gedigna renoveringsarbete av Värmlands museum.

20. Presteruds herrgård

Presterudsallén 2, Kristinehamn

BAN 4006_13 Fotograf: Okänd, årtal okänt.

Presterud omnämndes redan i början av 1500-talet som ett prästboställe. Vid 1600-talets början var Presterud en relativt obetydlig gård men kom med tiden att utvidgas och en stor del av det område som senare togs i anspråk för regementet A9 som hörde till Presterud. När Drottning Kristina gjorde Bro till stad 1642 bodde det ca 200 personer här. Den nya hamn- och sjöfartsstaden fick namnet Christinehamn och kom att bli Sveriges viktigaste centrum för järn- och träexport. Vid 1700-talets mitt blev gården herrgård och ägdes 1756 av fru Clara Lysell. När dottern Clara och hennes man Nils Jakob Gerdslovius tog över var man av tjänstestaben att döma en av de större gårdarna i socknen. Här fanns sex pigor, en dräng, en drängpojke samt torpare och ladugårdsfolk. Gerdslovius flyttade år 1774. År 1787 övertogs gården av handelsman Lars Rudman som byggde om och skapade den nuvarande herrgårdsbyggnaden. År 1806 såldes gården till brukspatron Wahlund som snart överlät den till sin måg, brukspatron Carl David Löthner och hans hustru Ulrika Wahlund. År 1872 inköptes Presterud av en tysk jägmästare vid namn Carl Eberhard Wolff med frun Carolina Charlotta Wilhelmina Buchholz. Carl Eberhard Wolff blev med tiden föreståndare för en skogsskola som etablerades 1876 och som var av största betydelse för både Värmlands och Örebro län. Vid skolan fanns två plantskolor, en för prydnadsträd och en för barrträdsplantor. Från denna tid finns både i trädgården och i omgivningarna en egenartad flora och ett säreget trädbestånd.  Vidare fanns här en tjärdal, klängstuga för avvinnande av frön ur kottar med mera. Totalt utexaminerades 189 skogsvaktare vid Presterud. År 1903 köptes Presterud av brukspatron A J Juhlin. Fem år senare såldes gården vidare till grosshandlare Arvid Jansson och bankdirektör Oskar Rudbeck som i sin tur överlät köpet av Presterud till staden för samma summa. Staden var ägare av Presterud fram tills dess att Bergslagens artilleriregemente etablerades i området på 1940-talet. Under den första tiden var marken utarrenderad och herrgårdsbyggnaden tjänade som förvaltarbostad. Sista åren innan regementets övertagande drev Svenska Turistföreningen vandrarhem i byggnaden. Under andra hälften av 1900-talet och fram till nedläggningen av regementet tjänade herrgårdsbyggnaden som officersmäss. Kristinehamns kommun övertog fastigheten i samband med avvecklingen av regementet 2004. År 2010 köptes herrgården och intilliggande fastighet av Sommarvik AB för etablering av Kristinehamn Herrgårdscamping & Stugor. Idag kan man hyra in sig i Presteruds herrgård för fester, bröllop och konferens.

21. Roxy

Kungsgatan 43, Kristinehamn

LITN 490_6 Fotograf: Nils Thomas Hjalmar Linderoth, 1968.

Roxy var en teater och biograf i centrala Kristinehamn som invigdes den 12 oktober år 1902. Teatern kallades senare även Teaterbiografen, då den fick fingera även för att visa biofilmer. För teaterns tillblivelse var teaterentusiasterna och makarna Lars och Hedvig Jern av stor betydelse. Roxy var dock inte den första teaterbyggnaden i Kristinehamn. När Frälsningsarmén kom till Kristinehamn köpte man den teaterbyggnad som byggdes 1835 och som låg på den tomt där Frälsningsarmén finns idag. Den teaterbyggnaden brann dock ner 1893 och Frälsningsarmén byggde på samma plats sin borg som står där än idag. Efter branden 1893 bildades en teaterbyggnadsfond för att samla in pengar till en ny teaterbyggnad, och 1902 kunde så Roxy invigas. De största bidragen, 10 000 kr var, lämnade bankdirektör Em Nilsson och brukspatron A J Juhlin. Totalt inklusive inredning och inventarier hade teaterbyggnaden Roxy kostat 57 000 kr att bygga. Roxy revs år 1968.

22. Rådhuset

Kungsgatan 25, Kristinehamn

BAN 675_24 Fotograf: Anna Ollson, 1868.

Kristinehamns rådhus finns vid Norra torget i Kristinehamn. Det gamla rådhuset hade ödelagts vid branden år 1777, och det nya vid Norra torget stod färdigt år 1805. Det var självaste kung Gustav IV Adolf som godkände ritningarna till det nya rådhuset 1798, och det byggdes av slottsbyggmästare Isak Rosén. Fram till 1966 fungerade byggnaden som rådhus. Åren 1808–1809 då fältsjukan härjade, var det också sjukstuga i huset, och på 1830-talet beboddes det av borgmästaren. Det har också varit telegrafstation och polisstation. Idag inryms kontor i byggnaden, dessförinnan var det museum och konstutställningslokal. Kristinehamns Bildarkiv huserade också i rådhuset under en tid. Från den 1 mars 2022 finns en stab i Rådhuset för den arbetsgrupp vid Skaraborgs regemente som leder återetableringen av Bergslagens artilleriregemente i Kristinehamn. Rådhuset är uppfört i två våningar med inredd vind. Sadeltaket är täckt med skiffer och plåt och fasaderna är putsade, bottenvåningen i putsrustik och andra våningen är slätputsad. Våningarna skiljs åt med en gesims (list). En svagt framträdande mittrisalit – ett framskjutande parti på fasaden – markerar byggnadens mittparti mot gatan. Risaliten avslutas uppåt av en fronton – en triangulär gavel över portiken – som höjer sig över takfoten och på taket finns en takryttare med urtavlor i de fyra väderstrecken. Huvudentrén är centralt placerad i risaliten och porten är en pardörr med överljus. Entréportalen är utförd i natursten. I Rådhusparken intill finns Erik Rafael Rådbergs skulptur Daphne. Skulpturen köptes in av Kristinehamns stad år 1950. På Riksarkivet finns ritningar på rådhuset från 1782 av Joh. Reinke, 1782 av Adelcrantz samt en osignerad ritning från 1798.

23. Stadshotellet

Kungsgatan 27, Kristinehamn

BAN 1756_16 Fotograf: Mats Holmstrand, 1967.

Kristinehamns anrika Stadshotell, Statt, är byggt 1879. Det byggdes dels för att fylla det nya borgerskapets krav på samlingslokaler för nöjes- och umgängesliv, men också för att stadsfullmäktige behövde en sessionssal. Antalet resande ökade också som en följd av de nya järnvägarna. Hotellaktiebolaget i Christinehamn lät så uppföra Stadshotellet, och stod som dess ägare under de första åren. Som arkitekter hade Hotellaktiebolaget anlitat bröderna Axel och Hjalmar Kumlien, som även ritat Tingshuset och Mariebergs Hospital i Kristinehamn. Hotellet byggdes vid Södra Torget i tre våningar och en källarvåning. Det kom även att innehålla matsalar, biljardrum och ett schweizeri – ett kafé med alkoholservering. I hotellets lokaler inhystes även Kristinehamns enskilda bank, det fanns en festvåning och 28 rum för uthyrning. Hotellvärden hade en egen våning. I källarvåningen hade även Systembolaget sina lokaler och hotellaktiebolaget hade rättigheterna till minuthandel (detaljhandel) och utskänkning av alkohol i staden. Husets arkitektoniska stilriktning är nyrenässans, som var vanlig mellan 1880-1900 och starkt inspirerad av antikens klassiska formspråk. Fasaden är rikt utsmyckad med korintiska kapitäl och rosetter samt en tandsnittsrad upptill. Huset är uppfört i tegel med en putsad fasad i gult och grått, och har triumfbågemotiv kring festsalens fönster. Festsalen är döpt till Kristinasalen och har en genomarbetad interiör. Taket är rikt förgyllt med kassetter och har plafondmålningar av dekorationsmålaren Edvard Bergh (1853-1915). Sidosalongerna var uppdelade i en dam- och en herrsida. Under källarmästare Wadsten beskrivs Kristinehamns Stadshotell 1894 som ”Det var fullt förstklassigt med propra rum, restaurationslokaler, biljard och festvåning. Serveringen var mönstergill trots att nästan all konkurrens saknades. Spritvaror fick utskänkas endast å detta hotell. Kosthållningar à la carte var av sådan utmärkt beskaffenhet att den tålde jämförelse med vad man erhåller i vårt lands allra förnämsta restauranter.” Vid stadsbranden 1893 skadades Stadshotellets övre våning allvarligt, men den återställdes snabbt. Tack vare att fastigheten inte låg intill någon annan byggnad så begränsades skadorna av branden till den översta våningen. Fastigheten köptes av Kristinehamns stad 1909, och arrendator blev Carl Fredrik Werngren som tidigare arbetat på Stadshotellet i Karlstad i många år. Vid den här tiden bestämdes även att man skulle dra in elektriska ledningar till hotellet så att elektriska lampor skulle kunna användas, samt värmeledningar. Man renoverade även fastigheten och inredningen. Mellan 1920 och 1922 genomfördes en del större renoveringar av Stadshotellet, sedan Kristinehamns stad beslutat bidra med medel till detta. Stora förändringar, bl a flyttades restaurangens kök en våning och biljarden gjordes om till lokaler för Systembolaget i källaren. Nya bestämmelser om att nödutgångar måste finnas, resulterade i en ny trappa i hotellets östra del. Tack vare tillbyggnaden av trappan fick man plats med damtoaletter och bad på första och andra våningen. Under 1920-talet tillkom 12 nya hotellrum, personalbostad och en elektrisk hiss, som för övrigt var Kristinehamns första personhiss. Arrendatorerna avlöste varandra, och i början av 1940-talet pågick diskussioner om att Stadshotellet skulle rivas alternativt göras om till kommunhus. I diskussionerna var även uppe att polisen skulle flytta in i lokalerna. Ingetdera blev dock av, tack vare Kristinasalens fina takmålningar lät man Stadshotellet få vara kvar i oförändrat skick. 1942 fick hotellet istället finbesök när Kristinehamn fyllde 300 år, då kronprins Gustav Adolf (sedermera Gustav VI Adolf) och hans gemål Louise bodde på det då återigen nyrenoverade hotellet som vid den här tiden fått en vit fasad och en renoverad Kristinasal. Källarmästare Axel Lövgren som föddes i Filipstad 1903 tog år 1945 över arrendet för Stadshotellet och lyckades förvandla Stadshotellet till ett blomstrande företag. Stadshotellet renoverades återigen och i slutet av 1950-talet/början av 1960-talet hade hotellet 40 rum, alla med egen toalett, telefon och radio, och ungefär hälften av rummen hade dusch eller badkar. I början av 60-talet ordnade änkan till Axel Lövgren, Greta Lövgren Wenander som då tagit över arrendet efter sin make, en uteservering på hotellets framsida. 1956 flyttade Systembolaget ut ur Statts lokaler, och efter renovering öppnade där restaurangen Bro Källare. I anslutning till restaurangen ordnade man ett ”ungdomsrum” med jukebox. År 1966 kostade ett rum med badkar 21:50/natt och ett rum utan badmöjlighet 18:50/natt. Det fanns vid den tiden regler för personalen – de fick inte äta på restaurangen på sin fritid utan tillstånd av hovmästaren. 1972 tog Hugo ”Hockey” Andersson och Lasse Larsson över arrendet, och när ”Hockey” gick bort i mitten av 70-talet, så drev Lasse själv Statt samtidigt som han drev företaget Albin Marin med mellan 600-700 anställda i Kristinehamn. Hans barn involverades därför i Statt. Lasse Larsson fortsatte som arrendator fram till 1978. Nästa arrendator gick dock i konkurs 1979, och alla 31 anställda, varav 25 på heltid, sades upp. Kommunen bekostade sedan renoveringar och den nye arrendatorn, Walter Hedlund från Karlskoga tog över i december 1979. År 1985 blev Stadshotellet byggnadsminne. 1996 tog makarna Ann-Charlotte och Kenneth Skoogh från Kristinehamn över driften av Stadshotellet, kommunen sköt till pengar för renovering vid sidan av det som makarna satsade, och man genomförde en stor invändig renovering. 2001 övertogs hotellet av Rami Sekhtyan.

24. Sveamagasinet

Hovslagaregatan 1/Västerlånggatan 24, Kristinehamn

BAN 6055_11 Fotograf: Arman Bashiri, 2005.

Sveamagasinet byggdes år 1893 av grosshandlare P G Jansson enligt den tidens stilimiterande ideal. I hörnet finns ett torn med en franskklassicistisk huv och entrén mot Hovslagaregatan har en väl markerad omfattning med pilastrar som kröns med en segmentbåge i vilande renässansstil. Byggnaden har avskurna hörn, vilket tilläts enligt ”byggnadsstadgan för rikets städer” från 1874. Grosshandlare Erik Orrlind övertog senare fastigheten och öppnade Sveamagasinet, som sålde varor för hans grossistföretag som även hade butiker i Mariestad, Åmål, Säffle, Arvika och Karlskoga. En gedigen mur omgärdade Orrlinds fastighet. Innanför den var det en riktig idyll med en trädgård med gångar och hörn och fina trädgårdsmöbler, många fruktträd, bärbuskar och blommor. På dess gård fanns ett gårdshus med lägenheter i två våningar. År 1991 köpte Bror Carlsson Sveamagasinet och det stod tomt fram till 1996, då trådkonstnären Christian Johansson hade sin verkstad i huset. Senare flyttade inredningsbutiken Tre rum och kök in med sin verksamhet framtill 2007. Frisörsalongen Sveamagasinet drevs i lokalerna från 2008 fram till årsskiftet 2019-2020, och numera huserar mäklarföretaget Fastighetsbyrån i Sveamagasinet.

25. Tingshuset

Kungsgatan 19, Kristinehamn

BAN 4048_1 Fotograf: Okänd, årtal okänt.

Tingshuset invigdes den 29 oktober 1883 av den dåvarande häradshövningen Severin Löwenhielm. Ceremonierna vid invigningen avslutades med att den första domen avkunnades i det nya huset. En man från Visnums härad dömdes till fyra månaders straffarbete för att han ”illa behandlat sin hustru.” Namnet vid invigningen var då Ölme, Visnums och Väse härads tingshus. När tingshuset byggdes 1883 och ända fram till 1966 fanns det nämligen två domstolar i Kristinehamn. Landsbygden tillhörde Östersysslets domsaga med häradsrätt, medan Kristinehamns stad hade rådhusrätt. Domsagans område ändrades, och namnbytet till Kristinehamns tingsrätt ägde rum 1971. Tingshuset är byggt i klassicistisk stil, dorisk tempelstil, och är ritat av arkitektbröderna Axel och Hjalmar Kumlien som även ritat Stadshotellet. Måleriarbetena utfördes av målarmästare August Lundgren. Huset, som är 88 fot långt och 40 fot brett, är uppfört av tegel i två våningar och med en sockel av natursten. Den ursprungliga färgsättningen var annorlunda än idag – fasaden var gulröd och fönstren gröna. På baksidan av huset finns en halvrund absid. Tingshuset i Kristinehamn är Värmlands näst äldsta tingshus, bara tingshuset i Filipstad är äldre men det användes bara fram till år 1985. Vid tiden för invigningen innehöll tingshuset i Kristinehamn förutom tingssal även rum för domaren, nämnden, länsman, vittnen, vaktmästare och tingsskrivare. Här fanns också ett arkiv samt två celler.  När tingsrätten i Kristinehamn fyllde 100 år 1983, höll man öppet hus för att fira. Tingsnotarie Mats Andersson, rådman Svante Carlson, lagman tillika tingsrättens chef Josef Styrud och tingsfiskal Bertil Ehn visade tillsammans med övrig personal inskrivningsavdelningen, berättade om lagfarter och inteckningar och om hur en rättegång och ett konkursförfarande går till samt hur en bouppteckning registreras. 102 år efter att tingshuset i Kristinehamn invigdes, 1985, kom bokstäverna TINGSHUS på plats på fasaden ovanför kolonnerna som pryder entrén. 2005 bildades Värmlands tingsrätt genom en sammanslagning av tingsrätterna i Karlstad, Kristinehamn, Sunne och Arvika och sedan 2007 bedrivs verksamheten i Rådhuset i Karlstad. Bland annat Kristinehamns Nämndemannaförening protesterade skarpt mot sammanslagningen. Tingshuset i Kristinehamn stod först tomt en tid, sedan har det bl a bedrivits restaurangverksamhet i lokalerna.

26. Torgkällan

Södra Torget, Kristinehamn

BAD 3883 Fotograf: Okänd, årtal okänt.

Det sexkantiga huset med tre utkastare uppfördes år 1876. Mellan 1849 och 1905 hämtade Kristinehamnsborna sitt dricksvatten här. De fick möjlighet till det efter en generös gåva av konditor Lundgren, som 1847 lämnade förslag till stadens ledning om att han skulle bekosta en vattenledning från Kullkällan uppe vid Tallunden ner till en springbrunn på Södra torget. Hans förslag fick bifall och han bekostade såväl vattenledningen av urborrade timmerstockar, och pumpen på torget. Torgkällan stod färdig 1849.och den blev stadens förnämsta vattenhämtningsställe fram till 1905 då man drog vattenledningar i staden.

27. & 28. Träslottet

Södra torget/ Kungsgatan och senare Tullportsgatan 11, Kristinehamn

BAN 338_17 Fotograf: Okänd, årtal okänt. BAN 6012_17 Fotograf: Olle Jönsson, 1985.

Träslottet som fått sitt namn för att byggnaden faktiskt har en ”borggård”, flyttades från sin ursprungliga plats vid Södra torget/Kungsgatan i centrala Kristinehamn för att ge plats åt det hotell som skulle komma att bli stadens Stadshotell. Flytten av byggnaden till Tullportsgatan 11 genomfördes troligtvis 1878 eller 1879. När träslottet fortfarande låg på Södra torget hade A Kjellman & Co smideshandel där, den affären öppnade år 1865. År 1874 köptes gården av Hotellaktiebolaget som drev hotellrörelse på övervåningen. Huset är byggt i U-form av timmer. På dess gavlar kan man se de ovala fönster som är typiska för trakten. Ursprungligen uppfördes huset på 1790-talet, och det inrymde då på nedre våningen sju bodar, förstuga och fyra bostadsrum. På övervåningen fanns nio bostadsrum, förstuga, kök och skafferi. I mantalsuppgifter för fastigheten kan man se att överstelöjtnant Frans Bergqvist bodde i huset år 1899. Frans med familj bodde i Träslottets rymligaste våning och hade en hyreskostnad på 610 kr per år. I hyran ingick en vedbod med loft, källarrum, del i tvätt- och bagarstuga och ett mindre planteringsland. Sotning fick hyresgästen stå för själv och kontraktet skrevs på ett år i taget. Uppsägningstiden var sex månader. Porten låstes kl 22 på kvällen och hölls låst fram till kl 06 på morgonen. Vatten och orenligheter fick inte slås ut genom fönster eller i portgångar. Hyresgästen i Träslottet skulle ”föra ett tyst och stilla lefverne och varsamt umgås med elden”. August Andersson hyrde en annan bostad i samma hus, men till den mer blygsamma hyreskostnaden på 50 kronor per år. Han hade inte möjlighet att plantera någonting, och inte heller åtnjöt han de andra bekvämligheterna som överstelöjtnanten hade. Sotningen var viktig i fastigheterna, och stadens sotare kring sekelskiftet 1899-1900 hette O W Öberg. Hans kunder betalade honom var tredje månad, och på bara ett par år hade han höjt avgiften för sotningen från 9 kronor och 60 öre till 11 kronor och 52 öre. Trävaror i alla dess former försågs Kristinehamnsborna med från firmor med välkända namn; Nyström, Ullén, Lilliesvärd och Kristinehamns Träförädlingsfabrik. En planka två meter lång, 3 och 10 tum kostade 84 öre. En styck dörr från Träförädlingen kostade 5 kronor och 75 öre, 150 stycken murtegel kostade 1 krona och 50 öre, lika mycket som lerlasset som man behövde därtill för att mura. Carl Nyström debiterade också en körlön på 60 öre. Målare August Lundgren sålde tapeter för mellan 1 och 3 kronor per rulle om överstelöjtnanten ville tapetsera om.

29. Värmlands Säby herrgård

Värmlands Säby Gård, Värmlands Säby

LITN 234_9 Fotograf: Nils Thomas Hjalmar Linderoth, 1966.

Värmlands Säby är en av Värmlands äldsta gårdar, som ligger strax söder om Nybble samhälle och som anses vara en av Värmlands märkligaste gårdar. Säby är omtalat som klostergods redan år 1216. Mellan åren 1745 och 1847 ägdes Säby av familjen Linroth, som under denna tid var en stor och mäktig släkt och ägde flertalet av Värmlands större egendomar. Både byggnader och park förnyades under den här tiden. Det stenhus, som idag utgör huvudbyggnad, ersatte en träbyggnad och invigdes 1774. För några år sedan brann Säbys ladugård (byggd 1755) ner. Nya byggnader, lämpliga för dagens moderna jordbruk, uppfördes istället. Idag arrenderas jordbruket ut och här bedrivs uppfödning av köttdjur och ridhästar. Sedan 1894 har Värmlands Säby varit i familjen Falkenberg af Trystorps ägo.

30. Wahlundsgården

Västerlånggatan 22, Kristinehamn

BAN 673_6 Fotograf: Mats Holmstrand, 1972.

Wahlundsgården är den dominerande byggnaden i kvarteret Vågen, som byggdes upp efter stadsbranden 1804. I kvarteret fanns en gång den våg där det stångjärn och tackjärn som skulle skeppas ut på Vänern och vidare ut i världen vägdes. Wahlundsgården byggdes 1806 och byggnadsminnesförklarades 1968. Också de gårdshus, som stallet, där Kristinehamns Historiska museum idag är inrymt, flyglar etc ingår i byggnadsminnet. På den plats där Wahlundsgården står idag byggdes av borgmästare Gustaf Ekebom i mitten av 1600-talet en ståtlig gård, som dessvärre brann ned, inte bara en gång utan två, både i stadsbranden år 1777 och 1804. Wahlundsgården har haft många ägare genom åren, men sitt namn fick gården av bokhållare Wahlund som köpte den 1849. Han byggde om Wahlundsgården och gjorde den mera herrgårdslik med balkong och frontespis på fasaden mot Södra torget. Gården gick tidigare under namnet Nilssonska arvingarnas gård. Gården köptes 1929 av Kristinehamns stad, och den fick efter en tid ett rivningsbeslut på sig. De starka protesterna mot en rivning gjorde dock att gården turligt nog istället byggnadsminnesförklarades år 1968, och genom åren har olika verksamheter huserat i där. Det har bland annat varit bibliotek, turistbyrå, och idag finns Kristinehamns Bildarkiv på nedre våningen, Bemanningscentrum på mittenvåningen och Kommunal på övervåningen. Gården som helhet har restaurerats 1984 och 2004. Säg den gård med många år på nacken som inte har ett spöke.  I sin bok Det gamla Christinehamn berättar Linus Brodin om hur spökena levde rullan på vinden under 1830-talet. När man ville ta reda på vad spökerierna kom sig av, så hittande man en sjömanskista med ett skelett i. Kristinehamnarna på 1830-talet var inte sena med att dra slutsatsen om att det var en Kullgren, inhyst hos sin bror B N Kullgren i Wahlundsgården som var ägare till kistan med skelettet. Kullgren hade varit i Ostindiska kompaniets tjänst, och ryktena sa att skelettet var efter en indisk prinsessa som Kullgren varit förälskad i. Prinsessan gick oturligt bort, men Kullgren kunde inte skiljas från henne, så hennes skelett fick följa med honom på resorna i sjömanskistan. När B N Kullgren som ägde Wahlundsgården gick bort 1838, drogs kistan fram och den blev fart på spökerierna. De fortsatte enligt ryktena fram till att Kungliga Livmedicus Johan Christian Kull trädde fram i en artikel i Nya Wermlandstidningen, där han berättade att skelettet tillhörde honom. Han hade haft med sig ett skelett som kom av en 16-årig yngling på ett barnhus i Stockholm, och lämnat det kvar på vinden i Wahlundsgården. Kistan lär idag finnas, utan skelett, på Sjöfartsmuseet i Göteborg, där den sägs vara en av dyrgriparna.

31. Wallnerska villan

Prästgatan 28, Kristinehamn

BAN 5026_18 Fotograf: Björn Andersson, 1999.

Wallnerska villan är byggd 1893 av trafikchef Jacques Julius Wallner som inspirerats av en villa, Ligna Villan, som visades på världsutställningen i Paris år 1889, precis intill Eiffeltornet. Wallner köpte det ursprungliga huset på tomten år 1880 och lät alltså bygga om det.  Wallnerska villan stod klar i sin nuvarande form 1895. På världsutställningen i Paris 1889 fascinerades Wallner av den svenska paviljongen, som byggts av guldsmeden Jean Jansson och som väckte uppmärksamhet från besökare från hela världen. När han kom hem beslutade han att hans hus skulle bli en kopia av utställningspaviljongen i Paris. Huset är en sjurumsvilla på 240 kvadratmeter, både interiör och exteriör har extremt mycket detaljer och mycket av det gamla är bevarat.
Arkitekt Carl Österman hade ritningarna klara 1893 och ombyggnaden blev verklighet. Österman hade flera uppdrag i Kristinehamn vid den här tiden, eftersom staden skulle byggas upp igen efter den omfattande stadsbranden då 200 hus hade eldhärjats. Enligt en gammal tidningsartikel kallades huset i folkmun för Spökslottet förr, då en brunklädd dam sägs ha spökat i fastigheten. Spökerierna ska dock ha upphört runt 1950-talet. År 1994 tilldelades de dåvarande ägarna diplom av Värmlands museum för utmärkt genomförd renovering. Wallnerska villan har i höst presenterats i Sveriges Televisions serie Det sitter i väggarna. Huset är fortfarande idag i privat ägo.

32. Österviks kapell

Östervik 4, Kristinehamn

BAN 3066_23 Fotograf: Okänd, 1993.

Det var ägaren av Gustavsviks herrgård, greve Rudolf Adelsparre och hans hustru Ida, som lät uppföra kapellet under åren 1869-1872. Byggnaden var avsedd att vara både kapell och skola för godsets underlydande och för befolkningen i norra delen av den dåvarande Varnums härad. Kapellet ritades av A Forsell i en medeltidsinspirerad nygotisk stil. Kapellet inrymde även en skolbespisning som sägs vara Sveriges första, en bostadslägenhet samt en bastu till barn och lärare. Kyrksalen är en del av kapellbyggnaden. Här finns en flygel och en talarstol, kyrkbänkar, altare och krucifix. Rudolf var yngste son till Georg Adlersparre, den generalmajor, landshövding och greve, som 1809 var starkt involverad i statskuppen som avsatte kung Gustaf IV Adolf. För detta blev Georg Adlersparre rikt belönad av den nye kungen Karl XIII, som utnämnde honom till statsråd, överste, generaladjutant och friherre. I kapellet bodde under många år, 1922-1963, skulptören och fotografen Erik Rafael Rådberg och hans familj. Kapellet var då bostadshus och mejeriet som byggdes intill kapellet 1892, också i nygotisk stil, uppfört av Carl Otto Platin, var Rafael Rådbergs ateljé.  År 1969 hade en fullständig renovering av kapellet genomförts. Kapellet är idag Rafael Rådbergs minnesgård. Husen på området, parken och trädgården är idag byggnadsminnen.

Källor: Länsstyrelsen i Värmland; Artiklar ur NKP från Bildarkivets klipparkiv; Artiklar ur NWT från Bildarkivets klipparkiv; Artiklar ur VF från Bildarkivets klipparkiv; Artiklar ur NKrP från Bildarkivets klipparkiv; wikipedia.org; Skriften Kristinehamns gatunamn utgiven av Lars Erik Hansson på uppdrag av Kulturnämnden i Kristinehamn 1992; Skriften Gå och se Kristinehamn utgiven av Studiefrämjandet 2006 (tredje upplagan); presterudsherrgard.se; stattshistoria.se; kristinehamn.se; domstol.se; restaurangtraslottet.se; Kompendium nr 4 Kristinehamns bildarkiv: Vågen, Ursus, Sirius, Nebulosan, Orion, Najaden – kvarter runt innerstan; Kristinehamn-människor och miljöer av Barbro Larsson; osterviks-kapell.se; Skriften Kristinehamn – människor och miljöer, Barbro Larsson, utgiven av Kristinehamns Jubileumskommitté 1991 inför firandet av Kristinehamn 350 år 1992.