Kiosknostalgi i Kristinehamn
Tidningar, godis, glass och tobak. Med någon krona i fickan att köpa lördagsgodis för, pekade man genom glasrutan och bad tanten i kiosken att fylla den lilla papperspåsen med godsaker, en i taget. Fem-öres, tio-öres, tjugofem-öres…
Förr fanns kiosker på många ställen i Kristinehamn. Känner du igen kioskerna på bilderna? Var det dit du gick som barn?
Bilderna i denna digitala utställning visades på Historiska museet våren 2019.
Substantivet kiosk i betydelsen liten affär eller liten butik, kommer etymologiskt närmast från franskans kiosque, som i sin tur kom från turkiskans kösk för palats eller paviljong. Det turkiska ordet har i sin tur sitt ursprung i persiskans kushk, för palats eller portik. Som synonymer finns gatukök, stånd, moj, hytt, kur, telefonkur; trädgårdspaviljong och lusthus. Ordet kan uttalas på två olika sätt, antingen med tje-ljud eller med hårt k i början, och båda uttalen är korrekta enligt ordböckerna. Att ordet kiosk har turkiskt ursprung är nog känt av många, och det är det turkiska språket man brukar härröra ordet kiosk från.
Från turkiskan kom ordet kiosk på 1700-talet, där det betecknade ett litet lusthus. Först följande sekel fick det dagens betydelse. Under det sena 1800-talet spred sig kioskerna runt om i Sverige. Vanligast var vattenkiosker som sålde mineralvatten och senare läsk, men även cigarrkiosker, biljettkiosker, tidningskiosker, och allmänna kiosker, som saluförde lite av varje, förekom. De uppfördes vanligtvis på kommunal mark, för vilket arrende betalades. Små handelsrörelser av denna typ förestods ofta av kvinnor, som annars sällan drev affärsrörelse.
År 1899 grundades Svenska Pressbyrån för att förse resande med tidningar. Företaget öppnade kiosker som enbart sålde tidskrifter, böcker och vykort. En bit in på 1900-talet flyttade även glass- och korvförsäljning in i kioskbyggnader. Kioskernas främsta konkurrensmedel var öppettiderna. Vanliga butikers öppethållande var strängt reglerat, men kiosker fick i princip ha öppet när de ville. I gengäld fick de endast föra ett begränsat sortiment. De kom att få stor betydelse som försäljningskanal för press, drycker och konfektyr. Pressbyrån, med tidningarna som ägare, ägde de flesta, men även bryggerierna och godistillverkarna engagerade sig i kiosker.
Kioskens guldålder i Sverige inföll under 1950-talet. Ändrade öppettidslagar och skärpta krav på arbetsmiljön fick dem sedan att minska i antal. På 1980-talet insåg man att självbetjäning lönade sig även när det gällde kioskvaror, varför kioskerna började göras om till små butiker. Idag är den svenska kiosken, så som många av oss minns den från vår barndom, således på utdöende och finns inte på så många platser längre. Handeln har genomgått en strukturomvandling under de senaste decennierna, och det har lett till att kioskerna har konkurrerats ut. Kioskernas försäljning har i många fall flyttat inomhus till köpcentrum och bensinstationer, som på många håll förvandlats till nästan dygnet runt-öppna servicebutiker som erbjuder mycket mer än bensin. De allt färre kiosker som finns kvar idag finns föga överraskande i storstäderna, förutom på de turisttäta platserna under somrarna.
Texten är ett sammandrag av dessa källor:
www.allaord.se/kiosk
www.handelnshistoria.se/historien/olika-sorters-handel/kiosker/ Artikelförfattare: Edward Blom
www.kristianstadsbladet.se/fria-ord/en-sprakresa-i-karl-xiis-spar/ Publicerad den 15 oktober 2003
www.bt.se/ekonomi/den-svenska-kiosken-utrotningshotad-2/ Ekonomi (TT) Artikeln publicerades 29 augusti 2015
Texterna i utställningen är sammaställda av intendent Lena Örtlund.
Upphovsman
Katrin Karlsson
Grupperingar
Källhänvisning
https://khm.kulturhotell.se/exhibits/c124-19/
Nya kommentarer måste godkännas av en administratör innan de eventuellt publiceras.