Header

Kristinehamnsfotografen Mats Holmstrand producerade år 2020 tillsammans med journalisten och filmaren Erik Fasth en dokumentär stillbildsfilm om en av Sveriges första blindskolor som startades 1884 (-1974) i Kristinehamn. Filmen baseras på foton från slutet på 1800-talet och tidigt 1900-tal, och hade premiär i november 2020 i samband med att utställningen om Blindskolan i Kristinehamn öppnade på Kristinehamns Historiska den 4 november 2020. I Holmstrands och Fasths dokumentär, kan man följa några människoöden på deras väg.

SYNSKADAD FÖRR I TIDEN

Familjens stöd eller tiggarbröd? Det är svårt för oss att verkligen veta hur tillvaron var för synskadade och blinda förr i tiden. Vi vet dock att familjen tog hand om de sina enligt gammal nordisk uppfattning. Men i tider av svält, och om det inte fanns en välvillig släkt drevs troligen den fattige blinde ut på vägarna och fick klara sig så gott det gick.

De första inrättningarna för fattiga och sjuka var katolska kloster, helgeandshus och hospital. De började byggas i anslutning till städerna på 1200- och 1300-talen. Här kunde blinda som hade egendom köpa sig vård. Fattiga fick råvaror till mat. Med kristendomen spreds idealet att visa medlidande. Genom att ge till tiggare frälste den rike sin själ.

På 1600-talet skärptes inställningen till tiggare. De placerades på tukthus, barnhem, och om de hade svårare handikapp på hospital. Meningen var att den fattige skulle arbeta och bidra till sin försörjning vid inrättningarna.

Under 1700-talet infördes en fattigvårdslag där varje socken var skyldig att hålla en fattigstuga. Det var fortfarande familj och enskild välgörenhet som blinda fick lita till, men många hamnade i alla fall på fattigstugan. Blinda som hade turen att födas i rika familjer kunde få möjlighet att utveckla en hög bildningsnivå.

Källa: Synskadades Museum, Enskede

ARBETSLIV

Idag finner man synskadade inom de mest skiftande arbetsområden. Fram till 1950-talet var dock i stort sett den öppna arbetsmarknaden stängd för synskadade.

De yrken som synskadade under 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet hänvisades till var i huvudsak korgmakeri och borstbinderi för män samt stickning och vävning för kvinnor.

Under några år i början av 1940-talet anställde De Blindas Förening och Kronprinsessan Margaretas arbetsnämnd för de blinda en konsulent. Konsulentens uppgift var att hjälpa synskadade ut på den öppna arbetsmarknaden. Även på 1950-talet tillsattes en konsulent som betalades av De Blindas Förening till dess staten via Arbetsmarknadsstyrelsen, AMS, tog över ansvaret.

År 1990 var de vanligaste yrkena bland synskadade kontorsarbete, och där har datorn med synskadeanpassningar kommit att spela en mycket stor roll. Idag finner man synskadade inom många och skiftande arbetsområden.

Borstbinderi och korgmakeri var två hantverksområden som Blindskolan i Kristinehamn utbildade sina elever inom. Borstbinderi var det vanligaste yrket bland gravt synskadade män från 1880-talet fram till 1960-talet. Det visade sig snart att man som blind hantverkare stötte på en hel del problem när man avslutat sin yrkesutbildning vid Tomteboda blindinstitut eller Hantverksskolan för blinda män i Kristinehamn. 

Att skaffa fram stråmaterial var inte lätt eftersom det kom från långt avlägsna platser på jorden. Det kunde också vara svårt att komma igång med en egen verkstad, trots att skolan lämnade ett startbidrag och en standardutrustning. Att sen ge sig ut på vägarna och sälja sina produkter var ännu svårare. Här kom blindorganisationerna att spela en stor roll.

1885 bildades De Blindas Väl som hjälpte blinda hantverkare med kontanta bidrag till material och verktyg. De öppnade också en affär i Stockholm där synskadade hantverkare från hela landet kunde sälja sina produkter. De Blindas Förening bildades 1889 och redan 1902 startade man en materialdepå i Stockholm. Från materialdepån kunde hantverkarna beställa material till bra priser. Föreningen startade också en verkstad för borstbindare, som sysselsatte 40 personer som mest. Detsamma gjorde några blindföreningar ute i landet.

Under 1950-talet fanns i Sverige cirka 700 blinda borstbindare. Därefter har skaran stadigt minskat. Vid mitten av 1980-talet fanns bara cirka 130 kvar.

När Per Aron Borg i början av 1800-talet startade sin skola för blinda och döva i Stockholm, var hans målsättning att ge dem ett yrke. Att korgmakeri blev ett alternativ tror man berodde på att man i Frankrike sedan flera år hade erfarenhet av att blinda kunde arbeta med just korgmakeri. Och korgar användes ju av alla i en tid då förpackningsindustrin ännu inte fanns. Men verkligheten var svår för den utbildade korgmakaren, konkurrensen med seende korgmakare var hård och försäljningen var ett stort problem.

Från början använde korgmakarna bara hemlandets vide, trädrötter och enevidjor i tillverkningen. Men med import av främst rotting och pil utvecklades yrket.

Yrket har varit typiskt manligt, men för de kvinnor som gav sig in i yrket var det framförallt stolsitsflätning som kom att dominera.

Den allmänna krisen under 1930-talet påverkade också de blinda korgmakarna. Billig import av nya typer av förvaringsmaterial gjorde det svårare att sälja korgar.

Källa: Synskadades Museum, Enskede

BORT FRÅN FATTIGVÅRDEN

Det första initiativet till organiserad undervisning för blinda i Sverige togs av Per Aron Borg när han 1808 öppnade De Blides och Döfstummes Institut i centrala Stockholm.

Bilden av den blinde tiggaren skulle en gång för alla bort. I ett samhälle där alla är lika värda skulle ingen behöva vara beroende av välgörenhet för att kunna leva ett gott liv.

Trots att många synskadade i början av 1900-talet fått hantverksyrken var det omöjligt att konkurrera med seende hantverkare. Arbetet räckte sällan till hela försörjningen. För att inte hamna på fattigstugan var blinda beroende av enskild välgörenhet. Föreningar som Arbetshemmet för blinda, De Blindas Väl, Kronprinsessan Margaretas arbetsnämnd, Skyddsvännerna och De Blindas Vänner med flera gjorde stora insatser.

Fler blindföreningar startade runt om i landet. För synskadade kändes det lättare att vända sig till sin egen förening istället för till fattigvården när det knep. Gemensamt för alla dessa föreningar var att man kämpade för blindas rätt till arbete och tillgång till kultur. Man gav också kontanta understöd till kläder, ved, verktyg, byggande verkstad eller bostad med mera. Krigsåren 1914-1917 blev svåra år. 1915 var De Blindas Förening tvungen att sluta med understödsverksamheten. Beroendet av välgörenhet blev ännu större. Då vände sig DBF till kungahuset och Kronprinsessan Margareta tog initiativ till bildandet av en arbetsnämnd för blinda, KMA. Man tillsatte en kommitté med uppgift att arbeta fram förslag till förbättring av blindas yrkesverksamhet och inkomstmöjligheter. Det bildades arbetsgrupper runt om i landet som kallade sig Skyddsvännerna och De blindas vänner. Man sålde blindas arbeten, ordnade lotterier och basarer. Efter en idé från Danmark anordnade De Blindas Förening och KMA De Blindas Dag 1921. Det blev en stor framgång. Evenemanget återkom varje höst under många år. Det drog in mycket pengar och det var också ett tillfälle då synskadade visade utåt hur de presterade i olika yrken.

Men synskadade vill bort från beroendet av fattigvård och välgörenhet. Under många år kämpade De Blindas Förening och De Blindas Riksförbund för att få igenom en reform om blindtillägg som skulle kompensera för de merkostnader som synskadan orsakade. 1934 blev det äntligen verklighet med en statlig pensionsersättning, en blindhetsersättning för dem som saknade ledsyn. Det övergick senare till invalidersättning och 1975 till handikappersättning.

Tiden 1950 – 1970 andades optimism och samhället öppnades även för grupper med funktionshinder. Fler och fler synskadade barn började gå i vanliga skolor hemma, istället för att åka till Tomteboda, blindskolan i Stockholm. En ny typ av anpassningsundervisning för nysynskadade växte fram. Det vaknade också ett större intresse för bortglömda grupper som synsvaga och synskadade med flerhandikapp. De Blindas Förening gjorde stora satsningar på en rikstäckande konsulentverksamhet. Man ville nå alla synskadade. Konsulenterna, som själva var synskadade, hjälpte synskadade ta tillvara sina möjligheter och upplyste om sociala rättigheter som många inte kände till.

Tron på tekniken var stor. Man menade att det fanns en teknisk lösning på alla problem. Nu utvecklades hjälpmedel för att underlätta synskadades vardag.

Sociallagstiftningen framhävde hjälp till självhjälp. Den nya inställningen till handikapp gjorde välgörenhetstanken omodern. I De Blindas Förening genomfördes en utredning som resulterade i att man tog avstånd från insamlingsverksamhet.

Källa: Synskadades Museum, Enskede

HISTORIK BLINDSKOLAN I KRISTINEHAMN

Skolan för vuxna synskadade startades i Kristinehamn 1884, efter ett riksdagsbeslut som togs 1883. Anledningen till att skolan hamnade i just Kristinehamn var att stadens kyrkoherde, hovpredikant L.G. Lindström, var pådrivande i frågan. Skolan skulle vara en hantverksskola för blinda män, och var den första i Sverige som riktade sig till blinda vuxna. Man gav undervisning i hantverken borstbinderi och korgmakeri, och tanken var att ge blinda män en hantverksutbildning så att de skulle kunna försörja sig själva. Allt eftersom så utvidgades utbildningen till att omfatta fler hantverk och även till en viss del teoretisk utbildning. Den första blindskolan (Gamla Blindskolan) i Kristinehamn fick lokaler i ett bostadshus i hörnet av Tegelslagaregatan och Västerlånggatan. Utrymmena visade sig dock vara trånga och därför beslöt riksdagen att bygga ett nytt skolhus på en tomt som uppläts på Spelmansgatan (Nya Blindskolan), och man flyttade sedan verksamheten dit år 1922. Från starten 1884 och fram till 1957 var skolan en statlig myndighet och hette Kungliga Hantverksskolan för blinda. Från 1958 och fram till att skolan lades ned 1974 var namnet Landaskolan.

Från 1940-talet samarbetade man med flera olika länsarbetsnämnder, med syftet att hjälpa de blinda ut på den reguljära arbetsmarknaden.

Från 1950-talet och framåt arbetade man i huvudsak med att anpassa de som blivit synskadade i vuxen ålder till ett vanligt liv.

Till en början var lagstadgad ålder för eleverna 14 år, och medelåldern låg på 25 år. På 1920-talet och framåt var elevantalet kring 60-70 elever.

Nya Blindskolan byggdes om 1957 i samband med att man organiserade om verksamheten och undervisningen. Skolan döptes då också om till Skolan för vuxna synskadade. Vid den här tiden tog skolan emot både manliga och kvinnliga elever, och man hade också startat upp en mekanikerutbildning. Från 1950-talet var skolans huvudsyfte att förmedla kunskaper som skulle underlätta för eleverna att leva ett så normalt vardagsliv som möjligt. Man undervisade i läsning och skrivning av blindskrift, maskinskrivning och hemkunskap med bl a matlagning och klädvård samt orientering med bl a käppteknik. Man hade en individuell anpassning för hur länge eleverna gick på skolan, men vanligen låg kurstiden på 6-9 månader. Man tog in elever fyra gånger årligen. Utöver korgmakeri och borstbinderi så hade man utökat yrkesutbildningen med pianostämning. Undervisningen var helt kostnadsfri. Vid sidan av skolverksamheten kunde eleverna delta i fritidsverksamhet som sång, musik, gymnastik och annan sport. Det fanns plats för 20 elever på skolans elevhem.

Källor:

Kristinehamns historia 3; Krig och militära bördor; Näringsliv; Kulturliv; Kapitel Skolväsen sid 546-548, av Axel Emanuel Löf & Arvid Ernvik 1959.

 “Det är det som man har kvar som betyder det mesta, inte det man förlorat – en historik över Landaskolan, blindskolan för vuxna synskadade i Kristinehamn 1884-1974. Lundén, Annika, 2003 (Svenska) Självständigt arbete på grundnivå (kandidatexamen) Studentuppsats (Examensarbete) Ämne/Kurs: Historia, Karlstads universitet. http://kau.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A1099453&dswid=3352;

https://sok.riksarkivet.se/?Ort=Kristinehamns+kommun&AvanceradSok=true&tab=post&page=28&postid=Arkis+DF76A7D6-32B6-430A-915F-D10665D4C07D

SKRIFT FÖR BLINDA OCH SYNSKADADE

För gravt synskadade har världen med det skrivna ordets gåva varit stängd ända fram till 1800-talet. Då uppfann fransmannen Louis Braille det punktskriftsalfabete som äntligen gav blinda en skrift som lätt kunde läsas och skrivas.

Det hade dock gjorts försök tidigare i historien. I en bok från 1670 beskrev jesuiten Francesco Terzi Lana hur man som blind skulle kunna göra sig förstådd. Med hjälp av en liten ram i samma storlek som papperet och med parallellt spända järntrådar eller lutsträngar vid varje rad kunde man som blind lära sig skriva rakt. Det han beskriver är historiens först omnämnda planskriftstavla. Planskrift är när blinda skriver vanliga latinbokstäver med hjälp av linjestöd. Till de mer originella förslagen hör segelgarnsskriften där man spände trådar till olika bokstäver och bönsystemet där olika bönsorter representerade olika grupper av bokstäver. Lana ger också förslag till hur man kunde göra reliefbokstäver och använda chiffertecken. Men det dröjde länge tills en fungerande skrift för blinda slog igenom.

När Valentin Haüy startade sin blindskola i Paris, i slutet på 1700-talet, införde han ämnet skrivning av reliefskrift med latinbokstäver. Bokstäverna var vackra men svåra att läsa.

År 1807 publicerades i Wien en bok med så kallad Stachelskrift där latinbokstäverna bestod av punkterade linjer som var något lättare att uppfatta med fingrarna. Stachelskrift användes vid brevväxling mellan blinda och seende långt in på 1900-talet, särskilt i mellaneuropa.

Den upphöjda linjeskrift som fått störst användning är Moons skrift uppfunnen av William Moon i England 1839. Den består av sex relieftecken som i olika lägen påminner om latinska bokstäver. Den var relativt lätt att läsa för nyblinda men alfabetet gick inte att skriva för hand vilket var en nackdel.

Den skrift som numera används av blinda över hela världen, punktskrift, är konstruerad av Louis Braille. Braille, som själv var blind, kom i kontakt med ett system för snabbskrift av militära meddelanden som var tänkt att kunna läsas i mörker. Det var officeren Charles Barbier de la Serre som i början av 1800-talet uppfunnit denna stenografiska snabbskrift. Louis Braille började experimentera med Barbiers skriftsystem när han var 13 år. Som 16-åring, 1825, presenterade han det första fullt användbara blindskriftssystemet i världen. Systemet grundar sig på en fyrkant med sex punkter varav man kan bilda 63 olika kombinationer. 1829 hade han vidareutvecklat systemet så att det även innehöll siffror och notskrift. Det tog cirka 25 år innan Brailles system var helt accepterat i Frankrike. År 1878 bestämde en internationell kommitté att Brailles alfabete var det som skulle användas i undervisningen av blinda. Idag används punktskriften över hela världen. 

Källa: Synskadades Museum, Enskede

SKOLOR OCH UNDERVISNING

Det första initiativet till organiserad undervisning för blinda i Sverige togs av Per Aron Borg. 1808 öppnar han De Blindes och Döfstummes Institut i centrala Stockholm med plats för två blinda och sex dövstumma elever. Skolan kom från år 1812 att förläggas på Manilla på Djurgården i Stockholm. År 1845 hade man ställt iordning en egen byggnad för blindundervisning på Öfvre Manilla med plats för 26 och så småningom 60 elever. Två blinda elever från varje stift i landet skulle få friplats på skolan. Övriga fick betala en förhållandevis hög årsavgift. Avdelningen blev aldrig fullbelagd trots ett stort antal blinda i landet. Svårigheterna i blindundervisningen var stora så länge det inte fanns någon fungerande skrift för blinda.

I slutet av 1800-talet hade förutsättningarna för blindundervisningen förändrats. Punktskriften hade kommit och gjorde undervisningen lättare. Med folkskolans införande 1842 hade också allmänhetens inställning till undervisning förändrats. Staten tog nu över ansvaret för utbildning av blinda och synsvaga. Redan 1884 hade en småskola för blinda barn öppnats i Växjö. Där fanns plats för de minsta mellan 7 och 10 år. Samma år öppnades en statlig hantverksskola i Kristinehamn för vuxna nysynskadade över 18 år. På privat initiativ startade också en yrkesskola i Uppsala – Anna Wikströms skola för blinda kvinnor. Blindavdelningen på Manilla blev ett statligt institut 1879 och 1888 stod det nybyggda Kungliga Blindinstitutet på Tomteboda i Stockholm färdigt för inflyttning.

Men den allra viktigaste händelsen vid den här tiden var ett riksdagsbeslut år 1896 – undervisning av blinda barn blev obligatorisk. Hädanefter skulle inte föräldrars fattigdom eller bristande intresse lägga hinder i vägen för blinda barns möjligheter till skolgång.

Till blindinstitutet fick alla gravt synskadade barn från hela landet resa för att gå i skola och leva i internat. Förutom de vanliga skolämnena tränade man barnens sinnesuppfattning och begreppsbildning. Eleverna fick en kunskapsgrund och ett yrke. Det förekom dock att synskadade barn med ytterligare handikapp hamnade på rena vårdanstalter istället för i skola.

Fram till 1940-talet var det självklart att synskadade barn skiljdes från sin familj och skickades till dessa stora skolor där de växte upp på internat. Men på 1950-talet började man fundera över möjligheten att låta synskadade barn gå i vanlig skola på hemorten. Integreringstanken tog sakta form och 1985/86 stängde skoldelen vid Tomteboda helt. Idag är synskadade barn integrerade i den vanliga skolan.

Källa: Synskadades Museum, Enskede