Familjen Fröding flyttade till Kristinehamn år 1867, när sonen Gustaf var sju år. Bostaden, som nu kallas Frödinggården finns fortfarande kvar på Nya Kyrkogatan, inte långt från Vågparken där järnvågen låg i centrala Kristinehamn. Vid Järnvågen vägdes det stångjärn och tackjärn som skulle skeppas från Kristinehamn vidare ut i världen. Det är inte lätt att få en bild av hur man hade det i det dagliga slitsamma arbetet med järnhanteringen, i arbetet vid Järnvågen, i hyttan, som kolare eller som hustru en gruvarbetare som skulle klara en mager ekonomi och fostra en ofta stor barnaskara vid den här tiden. Fröding som ju växte upp nära Järnvågen i Kristinehamn beskriver detta i ett socialreportage under den ironiska rubriken ”Den gamla goda tiden” i diktsamlingen Nya dikter från 1894. Det går inte att ta miste på att Fröding sett, hört och känt till hur arbetet kring järnhanteringen gick till. Som journalist kände han också till hur livet var när det var som sämst.

Den gamla goda tiden

Ur diktsamlingen Nya dikter, Gustaf Fröding 1894

Stjärnorna tindrade tysta för hundrade

år tillbaka och skogen sov.

Forsen dånade, hjulen dundrade,

gnistorna sprakade,

marken skakade,

hammaren dunkade tung och dov.

 

Bälgen blåste och blästern ljungade,

kvävande hetta ur ässjorna slog,

svettiga sotiga smederna slungade,

släggan mot stängerna,

nöpo med tängerna,

formade järnet till harv och plog.

 

”De giva oss slagg för malm

och spark för vårt släp och slit,

de tröska oss ut som halm

och läska oss sen med sprit.

 

Min käring har svälten knäckt,

min dotter är brukets skarn,

förvaltaren själv är släkt

med stackarens första barn.

 

Han eldar oss helvetet hett

med rapp och med knytnävsslag,

han får allt ett vitglött spett,

i nacken en vacker dag!”

 

Forsen dånade, hammaren stampade

överdundrande knotets röst,

ingen hörde ett knyst från de trampade,

skinnade, plundrade

ännu i hundrade

år av förtvivlan och brännvinströst.