Om Menageriet: Kåseri av signaturen Hans Sax (Gustaf Fröding) i Karlstads-Tidningen i oktober 1891. Frödings senare kåserier om Kristinehamnsårens eskapader och busstreck. Här glorifierar Fröding de lyckade busstrecken under Fastingsmarknaden i Kristinehamn.

Förra gången jag såg ett menageri var för tjuge år sedan, när jag gick i tredje klassen i Kristinehamn. Det var Fastings marknad och hela staden var full av bönder och järnpatroner. Var man gick luktade det brännvin och grisar, överallt var det positiver och hundfröjder av alla slag. Hela torget var en sammangyttrad massa av människor, stånd, saluskivor och allehanda ”liggande fä”. Det köptes och såldes, trätades och svors, slogs, söps, byttes klockor och skreks.

Hela skolan hade lov.

Jag gick in till far min och bad om en riksdaler till marknadspengar. ”Ja, här har du en riksdaler, men köp inte karameller för alltihop,” sade far min, han. ”Du förstör bara magen på dig.” Ja, det lovte jag heligt. ”Jag behöver i alla fall en ny fällkniv. Det finns sånna bra i ett stånd för sex skelling,” tillade jag för att riktigt lugna honom och inge honom en hög tanke om mitt stora praktiska förstånd.

När jag kom ut på gatan, mötte jag Karl Johan Andersson, som kom knekande och visslande på sitt vanliga karlaktiga vis, med händerna i byxfickorna och sin mammas sjal knuten i kors över bröstet för det han inte skulle frysa. Han var blå om näsan och inte riktigt väl snuten, men såg annars glad och levnadslustig ut.

”Hä, du ser vad jag har,” sade jag och satte upp den blanka riksdalern mellan fingrarna.

”Ingen sämmer här,” svarade Karl Johan, han, och i det samma tog han fram en hel ”grabbnäve” med grönaktiga och smörjiga kopparslantar.

Han hade förstås ingen pappa att be om en riksdaler. Han hade bara en fattig mamma, som bodde ute i förstaden och strävade med tvätt och svagdricksförsäljning för att kunna hålla Karl Johan i storskolan. Men Karl Johan hade länge drivit en indräktig handel med knäck och var därför sällan utan kapital.

Jag och Karl Johan Andersson voro liv och själ. Det var han som hade lärt mig att svära och spotta tvärt över gatan. Jag å min sida höll honom med äpplen från vår trädgård och med en sorts utmärkta skorpor, som jag fick till kaffet om morgnarna, men inte orkade med. Till gengäld hade jag vissa fria knäck, när jag köpte ett visst antal. Det var allt flera av de andra tredjeklassingarna som ville göra anspråk på denna rabatt. Men Karl Johan var obeveklig. ”När jag fick äpplen av dig,” sade Karl Johan kort och vände sig bort med en min av djup förakt. Vi tålde ingen tredje man i förbundet.

”Vart ska vi gå först,” frågade jag, sedan vi under en stund av tystnad knekat oss fram mellan marknadsfolk och skramlande kärror. ”Hå, vi går till krog-gatan och ser på fulla bönder,” föreslog Karl Johan.

”Asch nej, det är tillräckligt med fulla bönder på torget. Vi kan gå dit och se på dom. Di har knattingar med sig och super bakom stånden. Jag såg en som polisen drog på kärra till finkan. Det var livat.”

”Nå, tvi fläsk, låt oss gå till torget då,” sade Karl Johan och spottade beslutsamt.

Därefter knekade vi åter en stund under tystnad med våra långskaftade stövlar. Ibland sparkade vi hårt för ro skull med klackjärnen mot gatstenarna, så att det small bra. Annars är det inte något nöje annat än om kvällarna, när det är mörkt, så att man kan se gnistorna.

Ännu så länge var det inte så mycket att se. Vart man gick, hade man alltid framför en bred ryggtavla tillhörig en Ölmehäring eller Visnuming. Det var inte mycket att göra av.

Men plötsligt fick Karl Johan Andersson en idé. Han drog upp näven ur byxfickan och knäppte triumferande i luften.

”Du har väl ingen smällare på dig?” frågade han ivrigt och gjorde en betecknande gest mot det eftersta på den Ölmehäring, som gick före oss. Smällare var en sorts tingestar av papper med en knallsats i. När de kastades mot ett föremål exploderade de med en hård smäll. De kostade sex syver stycket och användes av oss till projektiler mot folk som vände ryggen till – i synnerhet mot lantbor, som icke kände nyare tiders underbara uppfinningar.

Jag grävde och letade förgäves i alla mina inventiösa fickor, av vilka somliga voro utvidgade till det oändliga därigenom att man sprängt itu ficksömmen.

”Nej så min själ jag har!”

”Asch, så lett,” sade Karl Johan nedslagen men ljusnade något, när han just i detsamma fick tillfälle att dra ett tag i snibben på en bondkvinnas huvudkläde.

Vi hade kommit till ”Bröd-Nisses” gård, där det var en stor tomt och där det alltid vid marknader var någon rolighet att se.

En häftig trumpetfanfar och en gäll stämma, som predikade något för folket på ett mesopotamiskt tungomål, förkunnade att det också nu var något på färde.

När vi kommo fram till porten, fingo vi också se en syn, som slog oss med häpnad och skräck och på samma gång fyllde oss med salig hänryckning.

På en omstjälpt packlår stod en otroligt smal och spinkig kolsvart människa med trumpet i handen. Han huttrade och frös i den knapphändiga dräkten, vände ut och in på ögonen och visade tänder.

”Tvi dig, vad du är ful”, sade folket. Vid hans sida på en dito packlår stod en stor kraftig karl med pipskägg och styvade mustascher. Omkring livet hade han vevat något stort långt gråaktigt slemaktigt, som rörde sig och var levande.

”Va in i Hälsingland är det han har på sig,” sade Karl Johan och lät munnen stanna öppen en lång stund. Han kunde inte hämta sig från sin häpnad.

”Å, vet du inte att det är en boaorm,” svarade jag, som var lärdare och hade läst i min pappas böcker om allehanda djur i främmande länder. Jag mindes särskilt ett träsnitt med en ofantlig boaorm, som var i färd med att svälja en hel karl, och jag hade den mest skräckfulla känsla av boans farlighet. Därför var också min beundran gränslös för den här store starke modige karlen, som tordes handskas med ormen som vore den en långsjal. Jag har aldrig beundrat någon så högt varken förr eller senare – icke Napoleon och Karl XII, icke Tegnér och Byron.

Den enda skulle väl vara Karl Johan Andersson själv, den gången han, trotsande alla käppsmörjens och örfilarnas kommande fasor, kröp utmed golvet och drog ut näsduken ur skolans argaste magisters bakficka.

Mannen med ormen predikade emellertid för folket på sitt mesopotamiska språk, vilket lät som ”trampakatt, markattelui, rapacaillage”. Han var visst fransman.

Vi begrep dock tämligen, vad han menade, ty han pekade alltemellanåt på de hiskliga djurmålningar som täckte framsidan av det bakom honom liggande tältet. Där såg man lejon med uppspärrat gap störta fram efter stelbent flyende nubier av dålig målarfärg. Där slogs den väldige elefanten med den väldige noshörningen. Där reste sig giraffen som ett kyrktorn över den skyhöga palmskogen. Där funnos alla djur att se som under himmelens fäste äro och under de stora vattnen.

”Här ska vi in,” sade Karl Johan, som inte längre kunde motstå all denna härlighet.

Men när vi slunkit in genom den mystiska förlåten, var det icke som vi precis väntat. Det fanns icke femtondelen så mycket djur därinne som utanför på tavlorna. En hop apor, en skock vargar, några sällsynta fåglar, en björn, ett lejon, en halvstor elefant, det var allesamman.

Men ändå – o, sälla stund, o ljuvliga syner! Vad äro alla Arabiens vällukter, vad är nardus och myrrha och kosteliga oljors doft mot den fräna ammoniakdoften i ett menageri? När jag vill, känner jag den sticka mig i näsan och jag ser åter framför mig de underbara djuren från Fastings marknad.

Vem kan beskriva det majestätiska lejonets fruktansvärda kraft? ”Den du! – när den lägger till, då är det inte gott,” sade Karl Johan med en patos som icke annars var vanlig hos honom. ”Det vore inte värt, om också hela skolan lade sig ihop om att klå honom.”

”Ja, men du vet så ädelmodig han är,” svarade jag. ”Minns du hur snäll han var mot Androklus, som stod i läroboken?”

Och vem kan skildra markattornas övernaturliga förstånd och utmärkta rolighet? Eller elefantens vishet och humoristiska gåvor?

Vi gingo länge, länge omkring och kunde icke slita oss ifrån det bedårande skådespelet. Vi petade på björnen. Vi räckte lång näsa åt aporna. Vi övade oss med att titta lejonet i ögonen. Vi fördjupade oss i gissningar hur det skulle gå, om lejonet sluppe ut i Fastingen bland allt folket – det bleve bestämt livat.

Äntligen måste vi gå ändå, ty det led mot middagen och det skrek i magen.

Men länge efteråt spelade Karl Johan Andersson markatta inför hela skolan och vi kastade oss med förnyad lidelse över Coopers romaner och du Chaillus resebeskrivningar.